För ett år sedan, eller nej. För mer en ett år sedan, var mitt mål att få igång Greta, att rida henne och att komma iväg på dressyrträningar med henne. Jag hade kontakt med en dressyrtränare som jag länge velat rida för och jag satt på Gretas rygg flera dagar i veckan. Eller i alla fall, så ofta jag kundel. Men, den där igångsättningen blev aldrig som planerat.

Jag och Greta lyckades med det mesta, nerslitna hovar, som resulterade i att vi fick slå på skor fram. När även bak blev för ömma för att ridas på, ja då skulle det slås på där. När hovslagarn kom ut, var hovarna för kort för att kunna få skor, vilket betydde att hon fick vila tills hovarna vuxit ut. När skorna väl kom på plats, då tog det inte många veckor innan jag fick en spark som gjorde sönder ett ben i handen.
Tilläggas bör att under de tillfällen jag suttit på Gretas rygg, så hade hon varit ovillig att lämna gårdsplanen, att galoppera var mer studs uppåt än vad det gick framåt och i traven kändes hon allmänt ofräsch. Bad jag om skänkelvikningar och ställning möttes jag av enormt motstånd större delen av tiden. Jag blundade för allt detta och tänkte att jag inbillade mig.

När min hand hade läkt testade jag att sitta upp några gånger, men fattade snart ett beslut. Greta skulle slippa bära mig på ryggen, när hon visade så stor avsky. Där och då, i november 2012, så hade jag en häst som visade hälta under ryttare och jag var säker på att vi aldrig skulle hamna någonstans. En del av mig fortsatte tro och hoppas, men större delen av mig ville ge upp..