En av de första hästarna som satte sitt hovspår i mitt hjärta är den stela, gula ponnyn som stod långt bort i stallet. Den skygge valacken, som var seg, tråkig och stenhård på många vis. Hos denna ponny hittade min själ sitt hem, en lika skadad själ.

Jag blev "bortstött" från häst, efter häst. Det var alltid någon annan som hade "första tjing" på den och jag fick leta upp någon ny. Det gick från Bimbo, till Granat, till Jambo, till Elvis, till Nikita, till Majka, till den gula ponnyn i hörnet och där fick jag äntligen stanna, för man kunde ju inte älska en ponny som honom, som inte dög någonting till. Att säga att jag älskade denna ponny vore att ljuga, jag avgudade honom, han var, nej han ÄR, min andra hälft.

 

 

Aladdin är vad man kallar en själsfrände. Han kände mig utan och innan, han bar mig på sin rygg och han bar mig i sitt hjärta. Jag älskar honom, på samma vis som han älskar mig. Jag vet att han väntar på mig, i Nangiala, för att där återigen få bära mig.

 

Aladdin var en skygg kille, som tyckte att hoppning var pest och pina. Han var stel i dressyren och för att få honom att gå i form, krävde han sin ryttare. Allt det där la vi på hyllan. Jag latschade runt barbacka, vi busade oss igenom lektionerna och gjorde lite som vi ville. På Aladdins rygg var jag alltid trygg. Han busade med mig, drog iväg i galopp, så snabbt att han tappade kontroll på benen och studsade fram, medan jag satt och skrattade högt på hans rygg.

 

Jag har, oräkneliga gånger, suttit i hans spilta, med tårarna rinnandes, borrat in mitt huvud i hans man och låtit den fånga upp mina tårar. I hans öron har jag viskat in mina drömmar, mina mardrömmar, mitt helvete och den himmel jag så hårt längtade efter. Han visade mig alltid vägen, gör fortfarande.

 

Aladdins liv blev för kort, eller nej, han fanns kvar så länge jag behövde honom. Ridskolelivet slet ut hans kropp och det beslutades att han skulle få somna in. Han tog sina sista andetag den 29 juni 2009, i alla fall sina sista andetag på jorden. Numer finns han alltid vid min sida och visar sig de dagar han verkligen behövs. Han andas in styrka i mig och buffar mig i ryggen när jag tvivlar.

 

Den sista tiden på ridskolan var han en arg ponny, som började hugga till de som kom in i spiltan. Vid det laget hade jag lämnat ridskolan bakom mig, jag hade ju Pärlan. När det kom fram till mig att han var så aggressiv ville jag se det med egna ögon och tog mig upp till ridskolan. Från det att jag satte min fot i stallgången, till det att jag pussade honom hejdå för sista gången och lämnade stallet, så stod han med öronen spetsade. De där mandelöronen pekade rakt fram, pepparkornsögonen glänste och jag visste, tydligare än någonsin, att RebeckAladdin skulle fortsätta, för alltid.