Häst nummer tre, som satt ett stort hovspår i mitt hjärta är den häst som fortfarande gör ondast att tänka på. Det är trots allt fem år sedan hon lämnade mig sida, men det gör ont att tänka på vår historia.

När det var dags att sluta nian och gymnasiet knackade på dörren så var jag hundra procent inställd på att börja på internat. Så blev det aldrig, för in i mitt liv kom Inca Gold. En häst som kom mig så nära, på otroligt kort tid och som jag ville dela resten av mitt liv med. Så blev det inte.

 

 

Inca kom intravandes i mitt liv i april 2008, först som medryttarhäst, sedan som foderhäst och till slut skrevs hon över på mig. Dock skrevs ägarbytet med fel person, en människa som sa sig äga henne men inte alls gjorde det. När rättmätiga ägare fick höra vad som hänt bröt ett helvete ut, ett rent helvete som skrämde skiten ur mig.

 

Det hela slutade med att Inca lastades på en transport och kvar på stallgården stod jag, inlindad i hennes täcke, fortfarande varm av Incas kropp och hennes lukt.

 

Vi var tre inblandade parter, som alla tre gjorde sina misstag. Hade jag kunnat dra tiden tillbaka hade jag gjort så mycket ogjort. Jag hade aldrig skrivit på ägarbytet, jag hade pratat mer med den rättmätiga ägaren och jag hade sett till att allting fått ett annorlunda slut.

 

 

En del av mig kommer alltid sakna Inca. Sakna våra turer i skogen, sakna den trygghet hon gav mig och den obegränade kärlek hon öste över mig. Jag kommer alltid, alltid, alltid sakna hennes mumlande när jag kom och hennes mule mot min axel. Jag älskar henne, från djupet av mitt hjärta, min fina Inca.