Jag har inga ord att använda mig av, i alla fall inte ord som är tillräckligt stora. Idag bjöd Greta mig på två galopper, som var så runda, stadiga och stolta. Jag har suttit på min hästs rygg tio gånger, max, sedan mitten av september förra året och så bjuder hon mig på det här?!

Den känslan hon gav mig, det var som att sväva fram, fullkomligt sammansmälta. Det är just den känsla jag drömt om att få känna, i alla fall sedan jag satt på Aladdins rygg för så många år sedan. Att Greta bjuder på mig det är den finaste gåva jag kan få och jag kan inte tacka henne nog.

 

Det här är det tydligaste bevis jag kan få, jag gjorde rätt val när jag la sadeln på hyllan och bestämde mig för att bygga upp henne från marken. Den bäriga galopp hon har idag, även om den är långt ifrån så bärig som jag önskar, denna galopp hade jag inte kunnat plocka fram från hennes rygg. Hon har behövt den här tiden för att läka, för att bli stark och för att vi ska finna varandra.

 

Att sitta på Gretas rygg är något jag gör runt en gång i månaden och så lär det förbli ännu ett tag. Vi är inte riktigt redo för att använda ridningen som en träningsform ännu, men nu vet jag hur rätt väg vi är på.