Medan Aladdin fanns på ridskolan, fanns det en annan valack som nästlade sig in i mitt liv och lämnade ett hovspår i mitt hjärta. En d-ponny, new forest, snygg som tusan och god som guld. Denna grabben var Galax och den första privathäst jag fick ta hand om.

Galax ägdes av en vän till min mamma och denna fina pojke fick jag bli skötare på. Jag och Galax delade många timmar ihop, dock endast från marken. Han blev min trygghet, de dagar jag inte kunde ta mig till ridskolan.

 

Jag och Galax spenderade många timmar i ridhuset, dock endast promenerandes och mysandes. Galax blev som en hund och följde mig los, med glädje. Han gick alltid med mulen vid min axel, andades ut styrka och trygghet på mig, när jag vacklade. Han stötta mig och visade mig att livet faktiskt kunde bli vackert. Han visade mig att drömmar kan gå i uppfyllelse, bara jag var villig att vänta. Han lärde mig vikten av tålamod och att vara konsekvent.

 

 

När Galax skulle säljas, hoppades jag så hårt att jag skulle få köpa honom. Tyvärr var det inte möjligt, utan han hamnade hos en familj i Stockholmstrakten. Jag önskar att jag visste var han finns idag, fina, fina Laxen.