Lyfter jag blicken från datorskärmen ser jag en spegling av en tjej. En tjej, med en virkad sjal över axlarna, livet glittrande i ögonen, flätan hängande över axeln och sådär levande. Bakom den här tjejen, eller kanske blir det framför? Där finns en värld, frihet och livet. Det liv som ska levas till fullo.

 

Jag blir stum inför mig själv ibland. De där minutrarna jag inser att jag är jag och att jag lever. Jag är så livslevande, på ett sätt jag tidigare knappast kunde drömma om.

 

Som yngre skrämdes jag av att bli vuxen, jag kunde inte se mig som tjugo år. Jag var 98 procent säker på att jag inte skulle överleva tills den dag jag fyllde 21, jag skulle själv se till det. Idag sitter jag här, 21 år, med egen lägenhet och väntar på att få flytta till mitt drömställe. Idag har jag allt det där som tidigare var omöjligt för mig att se.

 

Om jag lyfter på blicken, så ser jag en spegling av mig själv. En spegling av något vackert, något som sprudlar av liv. Jag ser ett leende som spelar i mungipan och ögon som är varma, av livskraft. Det är jag, den riktiga mig.