Jag är stolt över min själv. Ja, ni läste rätt. Jag är stolt över mig själv! Idag vågade jag tänka utanför boxen, funderade på varför Greta alltid försöker titta bakåt när jag ryktar henne och inte riktigt kan slappna av i gången. Svaret är egentligen ganska givet, hon står på ett sånt håll, att hon inte kan se vad som händer vid dörren. Den dörr som hon ständigt står och spanar på.
När hon står i gången hamnar hon med rumpan mot dörren och kan inte slappna av, utan står alltid och sneglar sig "över axeln" Där slog tanken mig, vad händer om jag helt enkelt vänder på Greta, låter henne stå med huvudet mot dörren? Vips, så var problemet löst. Hon stod med öronen spetsade, lugnt och njöt av att bli pysslad med.

Jag är stolt, över att sakta börja lära mig lyssna på hästarna igen. Jag har inte när de viskar, men nu hör jag i alla fall skriken.


Greta, spanandes mot sin favoritdörr. För, kanske, kanske dyker matte upp med mat ;)