När jag började med hästar, var jag äldre än många i min omgivning. Jag gick i sexan och var i stallet kanske 2ggr/månad, men jag var trots allt där. Jag vandrade från favorithäst, till favorithäst av olika anledningar. Till slut stötte jag på den där gula hästen, långt bort i stallet. Den rädda ponnyn, som inte ville hoppa, som var stel i dressyren och som hade ögon av renaste kärleken. Ögonen, de går inte att beskriva och mandelöronen.

Det är självklart Aladdin jag pratar om, ponnyn som kom att bli min själsfrände och som jag fick lyckan att dela två somrar med. Den ponny som räddade mig, som höll mig uppe och som jag gick genom eld för.

Aladdin är inte lik någon jag träffat. Han fick mig trygg från första stund och jisses vad vi har haft för oss! Så många gånger jag suttit och skrattat högt på hans rygg, haft mungiporna uppe vid öronen och trott att jag är mitt i en dröm. Exakt lika många gånger har hans man fångat mina tårar, har hans mule tryckts mot min mage, har mina armar krampaktigt klamrat sig fast runt hans hals.

Denna fantastiska ponny lämnade jordelivet för tidigt, eller kanske i exakt rätt tid. Han fanns så länge jag behövde honom, stöttade tills jag hade andra som stöttade och mina ben sakta började bära. Han fanns kvar, tills vi var redo att mötas en annan gång. För, trots att min älskade inte finns kvar på jorden, så vet jag med all säkerhet att han väntar på mig. En dag kommer vi mötas. En dag kommer jag få pussa på mulen igen, se mandelöronen, möta min själsfrände, bli hel. Bli hel, på riktigt.



Har ni någon gång träffat en häst som allt är sådär galet rätt med?