Jag sitter ihopkurad i datastolen, lyssnar på lugn musik och funderar på att vända mig mot sängen, läsa en stund och sen sova. Jag längtat till drömmarnas land, kroppen är trött så även huvudet. Men, först kvällsmat.

Påväg hem från jobbet svängde jag in till min pärla, min fina, fantastiska Greta. Denna häst. Hon tar sig in i utrymmen jag trodde inte fanns kvar. Fina flickan. När jag är hos henne känns det som att inga problem är för stora. Den irritation jag så ofta hade hos Pärlan existerar inte. Det känns som att hon skulle kunna göra vad som helst och jag skulle ändå lyckas behålla lugnet. Min flicka.
När det känns sådär galet rätt.