Jag har hittat en av de tryggaste platser i världen. Sittandes i spånet, uppkurad mot boxväggen, med en nyfiken häst över mig. Ibland ätandes, stundtals spanandes och vissa gånger snusandes på mig. Jag känner mig så otroligt trygg och lycklig. Som att alla bekymmer lyfts från mina axlar och jag kan andas med otrolig lätthet och låta kroppen slappna av.
Min fina, fina vän.

När jag gjorde mig av med Pärlan, nej långt innan det, vågade jag inte tro på kärleken längre. Pärlan och jag funkade inte ihop, det fanns ingen kemi och således inget kärlek. Jag älskade henne, för att hon var min, men det var även en lättnad att "bli av" med henne.

Jag trodde inte längre på den där bekymmerslösa kärleken. Den där känslan jag och Aladdin delade. För mig var allt som hände med Aladdin en dröm, som hände för länge, länge sedan. Jag vågar tro igen, jag vågar tro att hästlivet är sådär bekymmerslöst, så fyllt av kärlek, tillit och glädje som det en gång var.

Jag har fått min chans att hitta mig själv igen och jag är så otroligt tacksam.