Återpublicerar ett gammalt inlägg. Vet dock in om jag någonsin publicerade det här, eller om det bara var som gästbloggning hos Evelina. Hur som haver, läs och ta till er!

---

Jag heter Rebecka, är ägare till evasjohus.blogg.se och jag tänker ta er med i mitt liv, eller hur mitt liv var för något år sedan.

Jag hade under många år drömt om en egen häst och en dag stog jag med det, eller nåja, med en foderhäst i alla fall. Lyckan var total, men kom att krascha efter ca. tre månader och hästen åkte tillbaka till sin ägare.. Foderhästens uppfödare gav mig en ny häst, Eva Sjöhus, som snabbt fick namnet Pärlan. Det är om min och Pärlans resa jag tänker berätta.

Pärlan stog en dag i hagen, utan att jag fått veta något. Mamma och pappa sa: ”Hon finns här om du vill ha henne, Linda hjälper till med henne om du inte är redo.”

Pärlan var då nervös och orolig. Hon hade hamnat på ett nytt ställe, med en ny ägare som egentligen inte orkade och hon var lika krossad som jag var. Men, där i spillrorna fann vi varandra. Vi byggde ett band, men vi byggde det av så mycket annat än kärlek och vänskap. Visst var det en stor del, men vi byggde det av sorg, smärta och okunskap.

Jag och Pärlan kämpade ihop under ca. två år. Vi gjorde allt man ska göra. Vi löshoppade, busade runt barbacka i skogarna, vi drog galopprace, med oss själva, och stallkompisarna. Vi levde livet, vi älskade varandra och vi hatade varandra. För, där kunskapen tar slut, där tar våldet vid.

Jag är ett levande exempel. När Pärlan drog iväg, stretade emot och var i en annan värld, då hade inte jag kunskapen att lösa det. Då var det ofta, allt för ofta, som jag drämde till henne på halsen, röt till henne eller använde spöt. Jag var en typisk människa, som egentligen inte borde få ha häst.

Jag insåg att det inte höll och jag fick till slut mamma att köra iväg mig och Pärlan till Sussie, utbildad C-tränare i hoppning och en person som skulle komma att betyda mycket för mig. Här började jag förstå hur mycket som ligger bakom en bra ridning. Jag och Pärlan kämpade oss svettiga, men lämnade ridhuset nöjda. Andra träningen pratade jag och Sussie och Sussie sa att jag borde fundera på att byta häst, för med mina ambitioner så var Pärlan helt fel häst. Jag trodde då att det bara handlade om att vänja mig vid tanken, men det blev aldrig som jag trodde.

Jag och Pärlan fortsatte träna, kom igång och började hoppa och här någon gång började jag även vara uppe hos Sussie, rida hennes hästar och få smak på hur det var att rida utbildade hästar, som verkligen kunde. Tankarna om att behålla Pärlan gnagde i mig. Till slut togs beslutet. Pärlan åkte ut på annons och visst fick jag svar och visst var folk ute och provred, men de som klarar av en häst som Pärlan, vill inte ha henne och de som vill ha henne, klarar henne inte. Här kom ännu ett beslut att fatta och den 22 Juni 2010 lastades min busa på transporten till Skara och jag och mamma lämnade djurkliniken med en tom transport. Min flicka var där hon hörde hemma, på trapalandas gröna ängar.

Vad vill jag då egentligen säga till er? Tänk efter innan ni skaffar er egen häst. Ha kunskapen, ha folk som stöttar er, ha tränare från början och framför allt, våga be om hjälp! Gör inte om mina misstag, ni kommer inte gå ut med stoltheten i behåll, ni kommer inte vara bättre ryttare och framför allt, ni kommer aldrig kunna förlåta er själva.

Tänk efter innan ni fattar era beslut och sköt om er,
Rebecka