Varför ska någon annan tro på det jag säger, om jag i grund och botten inte tror på det själv? Varför ska någon annan tycka att jag duger, om jag själv inte tycker jag är bra nog. Varför ska någon annan lita på mina löften, om jag själv inte litar på mig själv? Hur ska jag kunna älska någon annans fel och brister, om jag inte kan älska mig själv?

Yes, frågorna är många och svaren finns där. Även om dem gör ont att se, gör ont att höra, så finns dem mitt framför näsan på mig. Jag kommer aldrig, aldrig kunna ändra på någon annan, men jag kan ändra mig själv. Jag kan bryta upp, bryta loss.

Om jag börjar tro på mig själv, tror på mina egna ord, säger saker som jag i botten av mitt hjärta tror på, eller i magen känner är rätt, då kommer även folk i min omgivning tro på det. De kanske inte kommer förstå, men de kommer inse att jag tror på det jag gör.

För bara något år sedan stod jag upp för alla mina åsikter, stadig som en fura, tvekade inte en sekund för att ta en diskussion om jag visste att jag hade rätt (eller om jag råkade ha fel) Det har rasat och jag orkar inte tänka varför. Det enda jag kan göra nu är att börja tro på mig själv igen, tro på den kunskap jag bär med mig. Jag har en resa framför mig, en resa utan dess like, men jag vill inte ge upp. Denna gången tänker jag kämpa för min egen skull, inte för någonannans!