Mina föräldrar skiljde sig för 2,5 år sedan. Jag fattade då ett, för andra, drastiskt och "konstigt" beslut. (Jag ser det inte som konstigt, utan enda alternativet att överleva) Jag valde att bryta all kontakt med min pappa. Alltså, bara bo med mamma, inte något hos pappa, inte hälsa på och inte heller prata. Man skulle kunna säga att jag raderade honom ur mitt liv.
Riktigt så är det ju inte. Jag har ju minnen kvar med honom, jag vet att han finns, jag vet var han jobbar, var han bor och jag vet hur han fortfarande agerar i vissa situationer, men jag har ingen kontakt med honom. Varför kanske ni undrar? För att hon skadade mig psykiskt, mer tänker jag inte berätta. För, det är trots allt inte min pappa detta ska handla om, utan mig och min mamma.

För, hur är det egentligen att bara skiljsmässobarn, bara bo med en förälder och två katter? Visst är det tufft, men även helt fantastiskt. Vad vi har lärt oss under dessa år är att man är starkare än vad man någonsin vågat tro. Jag och mamma har tagit oss igenom de mest tuffaste perioder. Vi har levt ihop i en källarskrubb, där lakanen alltid var fuktiga och man frös när man skulle somna. Vi har överlevt månader då kontot gapat tomt och vi har överlevt en bodelning, med ett ex/en pappa som helst skulle behålla allt själv.
Jag och mamma har tagit oss igenom en stundent, där pappa dock upp till utspringet, vi har överlevt en heldag på Tagene, med pappa i samma byggnad. Vi har, tillsammans, tagit oss igenom en skiljsmässa som är taget direkt från helvetet.

Hur kan man orka kämpa när allt ser svart ut? När vi egentligen inte skulle klarat av månaden? Hur håller man upp skenet och hur tar man sig ur det? Vi hade varandra, vi har varandra och en fantastisk familj vid sidan av. För, ensam är stark somen vuxen sa, men tillsammans är man starkare.