Dagens Gretamys. Jag vill stoppa det i en liten ask och glänta på locket, av rädsla för att det ska försvinna. Att det bara var en engångshändelse. Att hon egentligen inte gjorde något av betydelse. Att hon skulle gjort samma sak med vem som helst.

 

Vi var i ridhuset och Greta fick vara helt lös. Min tanke var att hon skulle få galoppera av sig och röra sig på stora ytor, men Greta var inte alls sugen på det. Hon bad om min uppmärksamhet, min närhet och mitt engagemang. Vi har sprungit runt i ridhuset, jag flämtandes och hon lycklig. Vi har travat runt, sida vid sida, i alla konstiga former ni kan tänka er. Vi har varit tillsammans, hela vägen ner i själen. Jag har skrattat högt, bubblat över. Jag har varit fri, min själ har svävat vid sidan av Gretas själ.

 

Jag vågar inte tro att hon valde att trava där bredvid mig, när hon kunde gå vart hon ville. Hon valde att stanna tight, tight vid mig, även om hon hade hela ridbanan att röra sig på. Det är för vackert för att jag ska kunna tro att det är på riktigt. En del av mig vet att det här är ett berg, som vi sakta ska putsa ner till en vacker stenskulptur. Det här är bara början på något stort och vackert och jag är så glad över att få vara med och dela det här med Greta. Att det är just jag och hon som gör den här resan, putsandet, mysande. Jag älskar den där Golden Gate W. Med hela mitt hjärta.