Mitt inre gråter. En gång var Greta som vem som helst. Hon var ridbar, tävlingsbar, utan ärr och "vanlig." Vad som har hänt henne på vägen vet jag inte och jag vet inte om jag vill veta.

Eller jo, jag ska göra mitt bästa för att pussla ihop Gretas förflutna. De delar Marita kan ge mig, med Sussies bitar och förhoppningsvis vissa delar från utbildningsstallet. Jag vill ha en klarare bild av hennes förflutna, för det har format henne till den hon är idag. Jag vill ge min älskade tjej det bästa jag kan. Jag vill ge henne ett tryggt liv. 

Igår lekte vi med kapsonen för första gången på två månader och en del nya insikter låtsade. Jag har en tendens till att bli fast i handen. I stället för att jobba med små vibrationer så brukar jag lätt bli segdragande och när Greta väl ställer och sänker huvudet så släpper jag inte efter utan håller kvar huvudet där. Resultatet jag får då är att hon inte är avslappnad och jag ställningen går inte helt igenom.. Igår kom jag underfund med detta och testade att släppa efter. Första resultatet; Greta gick ur ställningen. Nästa resultat; efter en snabb guidning så var hon tillbaka i ställningen och stannade där när jag släppte efter.

I det skeendet slutade vi. Då hade min hjärna tagit emot så mycket den orkade och Greta verkade också väldigt nöjd.

Det är så härligt att vara tillbaka. Att njuta i nuet och mysa med min älskade .

Fyra år senare, med en mannan häst än sist och med en helt annan kunskap än sist. Fyra år har flutit förbi och jag kan ärligt säga att jag är chockad över allt som har hänt.

Att jag idag får stå här i hagen, med Greta som sällskap är för mig en enorm lycka. Att få andas, leva och bara vara med min bästa vän är mer än vad jag trodde var möjligt för fyra år sedan.

Greta stod uppbunden, men inte lika kort som i tidigare stallet. För en klaustrofobisk häst som Greta, så visade det sig vara ett vinnande koncept. Hon var mer tillfreds än tidigare och var så nöjd med att kunna hålla koll på Sven hela tiden.

Det var väldigt spännande att betrakta Greta under verkningens gång. Extra spännande blev det när sista bakhoven, högerbak, skulle göras. Greta tycker att det är obehagligt att låna ut just denna bakhov, lite värre än alla andra hovar tillsammans. Hon lyfter den snällt, men försöker dra till sig den en gång och sedan ger hon med sig. Dock är hennes minspel väldigt tydligt under de här tillfällena. Idag var hon så upprörd att hon var tvungen att få bita i grimskaftet, trots att hon vet att hon inte får. Det är hennes sätt att bearbeta och processera. Hon gör precis som mig, jag biter också ihop min käkar när jag blir upprörd. Så snart hon fått ge uttryck för sina känslor och fått dn bekräftelse på att jag hört henne, så blir hon nöjd. Min älskade lilla toka.

Greta är orolig och har inte riktigt landat, men det är fullt normalt med tanke på att hon går i en mindre flock nu än innan och det är mycket nytt. Jag litar på att med lite tid så kommer hon snart vara sig själv igen. :)

Det där med att hitta en höbonde i Alingsåstrakten verkar vara lättare sagt än gjort, speciellt om plånboken har en begränsning och tiden är knapp.

 

Innan den 1:a januari behöver jag ha ett lager med hö liggandes, samt en hel del spån. För då går Gretas flyttlass tillbaka till mitt hemstall, då blir Greta en Bergstenabo. Den  1:a januari lastar jag Greta i transporten, vinkar hejdå till Sotlanda och det liv jag levt där, för att styra nosen mot Furuhill och ett av de vackraste stall jag sett. Då kommer vi komma till mina hemtrakter och vi kommer få bättre träningsmöjligheter. Jag kommer ha två kilometer till stallet och ja, det känns helt enkelt fantastiskt.

 

Om det inte vore för det där lille höproblemet. Jag behöver hitta hö, annars har Greta inget att äta, för rent logiskt så kan hon inte leva på luft. Min spaning fortsätter och jag hoppas att jag snart får na pp.

 

 

Jag sitter i soffan och på ryggkudden bredvid mig ligger Pyzen och är väldigt nöjd med sig själv. Han har brottat ner mig, gosat ihjäl mig och tvingat mig till stillhet. Jag har inga andra val än att sitta här och ta det lugnt. Varför? Reser jag på mig så springer Pyzen efter och ser så ledsen ut. Min grabb behöver mig, mitt i allt flttykaos. Allt är precis som vanligt med andra ord, vi känner arandra utan och innan. Ååh, vad jag älskar min Pyzis. <3

 

Jag och Greta har haft ett par otroligt fina dagar. Jag har släppt alla krav på att vi måste göra något,vilket resulterat i att vi gjort mer än på länge. Vi har börjat komma vidare i groundwork, vi freeshapear i oändlighet och vi är nära, så nära varandra. Vi andas och tänker ihop. Det är så fascinerande och starkt att se hur Greta börjat läsa mina tankar.
När jag skulle lämna stallet i förrgår så kom jag ut genom stalldörren, innan Greta ställde sig och skrek inne i sin box. Hon gnäggade inte, hon skrek mig tillbaka. Detta hände två gånger, sedan satte jag mig i hennes box en stund, tills hon hade varvat ner och sa att hon landat för kvällen. Då var det okej att jag lämnade henne. Min fina busa, hon är så bra.

 

Fram tills dess är det en del som ska fixas och donas, allt för att det ska bli så bra som möjligt. Jag har en del som måste köpas, annars går det inte vägen. Men hej, jag gör det med glädje, för det här kan bara bli bra!

Vilken häst! Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva Greta. Ordet bäst är inte starkt nog. Fantastiskt, underbar, vacker, god som guld. Jag kan rabbla på i en evighet. Jag älskar min fina vän, mer än vad som är nyttigt. Nej förresten, jag älskar henne så mycket som hon förtjänar!

 

Jag står allt som oftast mållös och tittar på Greta. Jag ler, bubblar av kärlek och försöker förstå hur denna vackra varelse har kommit in i mitt liv.

 

Idag myste och busade vi i ena sommarhagen. Vi höll på med freeshaping, vi sprang runt, vi fånade oss och vi hade det så otroligt roligt! Vi stod tillsammans och tittade på dimman som lättade från marken och vi njöt av varandras sällskap. När min plan var att låta Greta gå tillbaka in till kompisarna, så tittade hon på mig och sa:
Tack, men nej tack. Jag vill hellre vara med dig matte. -v-
Det värmer mitt hjärta och min själ att vi funnit varandra. Att vår relation börjar bli såpass stark att Greta trivs i min närhet, att hon väljer mitt sällskap framför de andra hästarnas. Jag blir så lycklig av den kärlek Greta börjat visa mig.

 

Vi har haft en del trassel i vårt groundwork, speciellt i högervarvet. Där väljer Greta att flyta iväg med bogen, istället för att ställa igenom kroppen. Står vi stilla och jag vill hjälpa henne för en ärlig böjning, så säger hon Fuck you, jag kan inte!!! Hon blir både frustrerad, besviken och förbannad, för att hon inte vågar lita på att hennes kropp håller. Detta har gjort att vi tappat suget, fram tills idag.

Idag testade jag något annat. Jag la fokus på hennes bakben och bad henne stega in ordentligt under sig med det och vips föll polletten på plats. Greta stannade upp, la vikten åt rätt håll och fick en fin böjning/ställning. För ett par sekunder blev hon en riktig stridshäst, som bar sig med stolthet!

Vi avslutade hela passet med att busa lite lös, innan Greta drog iväg i bock och galopp genom hela hagen. Hon såg så lycklig, levande och stolt ut. Min älskade flicka.

För ett år sedan drömde jag om att kunna springa tillsammans med Greta. Eller ja, inte bara pringa som i att visa upp henne för en veterinär, utan att kunna ha henne lös och busa runt, hoppa och stoja. Jag drömde om att ha en fri häst, som ville vara med mig.
Jag har inte nått hela vägen fram, Geta vänder fortfarande. Hon lämnar mig, hon struntar i mig och hon tycker jag är dödstråkig. Hon väljer också att följa mig, att busa med mig och att leka Följa John. Hon studsar bakom min rygg, kastar sig runt i varvbyten och jagar efter mig. För mig, för oss, är det här ett stort steg. Det är början på en underbar resa.

 

Såväl näsa som huvd är fyllt av snor på mig, så härligt. Att vara förkyld är inget jag gillar egentligen, fördelen är väl att jag hinner titta på timtals av Grey's Anatomy?

 

De senaste dagarna har Greta strosat runt i hagen och fått vara häst deluxe. Jag har varit ute och tittat på henne, samt lekt någon minut, men mer har vi inte gjort. Idag var första dagen sedan mitt försök till ridning, som Greta självmant kom fram till mig. Jag får helt enkelt inse att ridning är ingenting för mig och min fina fux, inte ännu i alla fall. Vi får lära känna varandra ännu bättre och ta oss igenom hennes (och min) tragik kring ridning. Den dagen vi inser att det är en ära att låta mig bäras, den dagen kommer jag med stolthet sitta upp på Gretas rygg igen. Om det blir i höst, eller om tre höstar, det får tiden utvisa.

 

Att kraschlanda ner på marken gör ont och för en stund fick sig stoltheten en törn, innan jag skakade om mig själv och insåg hur mycket jag lärde mig under dagens träningspass.

 

Greta visade mig tydligt att hon inte ville ha mig på hennes rygg, trots detta skulle jag upp. Hon markerade upp genom att inte vilja ställa sig med pallen vid hennes mage, det gick bra så länge jag var vid hennes hals, men inte längre bak. Bad jag henne ta ett steg framåt så försökte hon putta undan mig med bogen och när jag inte lyssnade på det, så flyttade hon sig helt enkelt mot mig, så jag nästan knuffades ner från pallen av hennes mage. Trots dessa tydliga tecken agerade jag som en korkad människa och skulle bara upp på ryggen. Tji fick jag! Jag kom upp, men ner lika snabbt. Greta travade iväg och jag hade inte en chans i världen att sitta kvar, jag åkte/kastade mig av och kraschlandade på den nygödslade åkern.

 

Tänk vilka lärdomar jag har med mig från dagens pass. Jag kommer få det mycket lättare att läsa av Greta i framtiden och jag kommer lära mig att lyssna på det hon säger, även om det går emot mina planer. Det är så spännande att umgås med Greta, för hon lär mig alltid något nytt och om jag inte lyssnar på vad hon tydligt säger, då är det mitt eget fel att sånt här händer.

 

Idag gjorde jag och Greta något som jag trodde vi hade flera månader kvar tills vi skulle kunna göra. Vi var ute på en stubbåker. Inte så sensationellt i sig, men Greta var helt lös och hon hängde på i trav. Mitt hjärta stannade till och svällde, mina mungipor åkte upp till öronen och lyckan rusade som sockerdricka i kroppen. Min fina flicka, hon börjar stråla på riktigt!

 

Större delen av tiden gick Greta med mulen i marken och sög i sig rester av havre, gräss och halm. Hon fick en dag utan krav och vi myste mest runt, precis som vi gjort de senaste dagarna. Det ger oss så mycket, att bara vara och lära känna varandra. Klickern är med, så även godispåsen, men alla krav ligger kvar i Vårgårda. Vi tar det i vår takt och vi tar steg framåt. Det är så roligt att utvecklas, det är så inspirerande! :D

 

Greta växer framför mina ögon, hon blir större, starkare och ståtligare för varje dag som går. Hon tar upp mer och mer plats i mitt hjärta och jag är så lycklig med henne, lycklig på riktigt. Hela mitt inre bubblar, mina mungipor är uppe vid öronen och jag är en av världens vackraste, allt för att Greta ger mig det jag behöver.

 

Greta ville busa runt i hagen idag igen och jag var helt med på noterna. Vi travade runt, lekte följa john, mumsade godis, myste och utvecklades. Även idag lyckades Greta göra mig mållös och jag insåg hur mycket jag älskar henne och att hon även älskar mig. Det är värt så mycket!

Vi började trava åt det håll där resten av hästflocken var. Greta drog iväg och jag hamnade på efterkälken. Jag skrattade åt henne och ropade och sa att hon fick gå om hon ville, att jag skulle komma. Hon stannade upp. Spanade på resten av flocken, kikade på mig och vände, för att upprört spatsera tillbaka till mig. Väl framme hos mig berättade hon upprört om hur ensam hon blivit, om att hon inte menat att lämna mig kvar och att hon bara blev lite busig. Min fina, älskade fröken valde att komma tillbaka, även om hon hade hela hagen att springa runt i. Jag fattar inte att detta är min verklighet, att jag får uppleva detta med en häst som Greta. Det här är magiskt!

 

Jag vet inte vad som har hänt, det enda jag vet är att jag älskar det! Min fina, älskade fuxvän har insett att vi faktiskt är vänner och att jag vill henne väl. Vi har tagit enorma kliv framåt och allt mitt slit har gjort nytta. All den tid jag har lagt ner på att lära känna mig själv, har lett till att jag lärt känna Greta och oss, jag och Greta som ett par.

 

Idag har vi busat runt i hagen, springandes, skuttandes, skrattandes och fria. Min själ svävade runt och slog bakutsparkar, medan Greta travade efter mig och visade upp sig. Idag knöts våra själar ihop på ett vis jag tidigare önskat och strävat efter. Idag fick jag bekräftat att jag fattat rätt beslut och att magkänslan alltid vill oss väl. Jag och mina fina Greta, med tiden kommer vi bli så starka, tillsammans.

 

 

Åter igen stannade jag upp och lät Greta tala. Vi stod på gårdsplanen och belönade allting som hon kom på. Vilket betyder att det var allt från att titta åt ena hållet, titta åt andra hållet, skaka på huvudet, klia sig på benet, följa matte eller sänka huvudet.

 

Om vi kan något av detta, egentligen inte. Vi tar en dag i taget och vid det här laget kan vi några småtrix, men väldigt lite som jag satt kommando på. Anledningen till att jag inte satt kommando på hennes visade beteenden är för att jag helt enkelt inte lyckats räkna ut hur jag ska göra det, men det får ta sin tid. Jag vet att när vi är mogna, så kommer jag ha kommit på det.

 

Jag fnissade så åt Greta idag. Hon har lärt sig att om hon gäspar, så får hon godis, vilket hon utnyttjade till fullo innan vi började vårt "pass". Jag stod och pratade med Marita och jag var placerad utanför Gretas box. Greta ville ha min uppmärksamhet och vad tror ni hon gör? Rätt gissat, hon ställde sig och gäspade och gäspade och gäspade. Efter varje gäspning tittade hon plirande på mig och undrade när godisen skulle komma. Min söta fröken, som har så mycket hyss innan för pannbenet, när hon väl får en chans att visa det.

 

Åter igen hade jag och Greta ett fantastiskt pass där fler bitar föll på plats. Helt kravlöst, med bara bus i åtanke. Jag bad om så lite, men fick så mycket. Desto tystare jag är, desto mer vågar Greta säga.

 

Ofta är det så, att när människan tystnar får hästen en chans att börja tala. Genom att bli tysta, så får hästen en chans att komma till tals. Jag tycker det är vår skyldighet som människa och framför allt som hästägare, att ge våra hästar en chans att prata med oss.

 

Jag är så lyckligt lottad som har Greta i mitt liv. Hon har visat mig så mycket som jag trott varit omöjligt för mig. Hon ifrågasätter mig på ett vänligt, men bestämt, vis, samtidigt som hon guidar mig till nya insikter. Hon är sådan individ som alla borde få träffa på och dela erfarenheter med, för hon har så mycket att lära ut.