Jag mår illa. Kroppen strejkar. Dagarna går för fort. Tårarna trycker på, rinner och gör världen oskarp.Jag får dåligt samvete för att jag är hemma, när jag borde vara i stallet hos Greta, för vår tid är snart slut. Snart finns inte min älskade fux kvar. Hennes underbara hummanden när hon andas, hennes silkesmjuka päls, hennes vackra bläs, hennes fantastiska lugfn. Snart är allt det där, det som jag blev förälskad i för fyra år sedan, snart är allt det borta. För snart.

 

Det är jobbigt att vara i stallet, se hur hon haltar av fång, trots maxdos av smärtstillande. Hur hon väljer att vara för sig själv. Det gör så ont att stå i stallet och se henne sticka ut huvudet över lösdriften och inse att det är någon av de sista gångerna jag ser henne där. Någonsin. Att jag snart kommer pussa henne farväl och sedan se henne falla ihop, livlös. Mitt hjärta. Vad ska jag göra utan henne?