Lite halvspontant bestämde Lovise och jag oss för att rida ut på hästarna igår och vilken ridtur det blev!

Greta är ju inte riden ordentligt på flera, flera, fleeeera år och vad jag vet så är hon aldrig riden med pannlampa. Visst har vi promenerat i mörker, men det räknas inte. Igår kväll slängde vi på sadeln, gick en kort sväng och vips så satt jag uppe på ryggen på min vackra fux. Den känslan av trygghet, av förtroende och av lycka. Jag tror inte att någon kan förstå.

Greta tog bestämt täten och skrittade på med spetsade öron hela vägen! Det var vid ett tillfälle som det blev lite läskigt, men då stannade vi, åt en godis, funderade en kort stund och skrittade sedan vidare framåt. ÄR DETTA MIN HÄST OCH VAD HAR HÄNT MED HENNE?!?!!?

När vi vände hemåt skrittade Greta på och vips så vände hon bort från stallet, demonstativt, hon ville inte alls hem. Efter lite övertalning så gick hon med på att skritta hemåt, dock något missnöjd.

Gårdagskvällens tur är för mig så viktig att minnas. Det är en miljon steg längre fram än vad jag någonsin drömt om och ja, stoltare ekipage än vad vi var igår får man leta länge efter.