Igårmorses vid ungefär 8:15 tog Greta sitt sista nadetag. Då föll hon till marken, för att aldrig resa sig igen. Då lämnade min älskade fux jordelivet. Min bästa vän, hon som jag delat allt med under fyra år. Hon som alltid fanns där och torkade min tårar.

Dagarn är okej, när jag kan göra saker, när det är ljust, när jag har ögonen öppna. Kvällarna är ett helvete. Då kommer allt. Tårarna, paniken, ångesten, ånger, känslan av att jag velat göra mer, känslan av allt. Det är då alla minnesbilder fladdrar omkring, dyker upp, gör sig påminda. Det är då saknanden och tomrummet gör sig som mest påmint.

Varje dag, i fyra år, har mitt liv handlat om att ta hand om denna vackra varelse, att göra hennes liv så bra som jag någonsin har kunnat. Oavsett om bankkontot har gapat tomt, om jag har varit sjuk, eller om allt har gått emot, så har jag gjort allt som stått i min makt för att Greta ska ha fått må bra. Mitt liv har ketsat kring denna fuxfärgade varelse i fyra år. Tomrummet efter henne är enormt Det är som att jag har förlorat en bit av mig själv, en bit som jag aldrig kommer att få tillbaka. Och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan den. Jag vill ha henne tillbaka.