Bit ihop. Bit ihop. Bit ihop. Bryter ihop. Greta rasar, stressar och rasar. Hon äter inte i hgen, hon springer sig svettig. Min lugna, fina tjej är stress, stress, stress. 30 minuter i ridhuset och då var 3 minuter stress, resten var total kris och panik och 30 sekunder avslappning. Min lugna, fina tjej kastade sig runt i galopp, var högt upp i taket och var bara allmänt mycket panik. Avstängd, stressad och borta. Död i ögonen.

 

Hon förstår inte. Det är så mycket hon inte förstår. Varför hon inte får gå med någon kompis, varför hon inte får nosa på allt som hon brukade, varför hon har så lite yta att röra sig på. Och jag kan inte ge henne ett ordentligt svar.

 

Klumpen i halsen är enorm och ner för kinderna rullar tårarna. Jag vill så gärna förklara för henne, förklara för mig själv. Det är ju inte såhär jag gillar att hålla häst. Det är underbart med ridhus, stallet är vackert, träningsmöjligheterna är oändliga. Men vad hände med att låta hästen vara häst? Stora hagar, fina flocken, mys, gos och kli med bästa kompisarna. Allt det där jag står för. Det som mitt hjärta verkligen brinner för. Vad hände med det liv jag drömt om för Greta?

 

På ett år har Greta flyttat för många gånger, trots det kan jag erkänna att min hjärna leker med tanken att flytta henne igen. Flytta tillbaka henne dit, där allting en gång startade. Till den där boxen som var vår trygghet på så många vis. Samtidigt som jag leker med den tanken mår jag illa över den, för inte ska min ängel behöva flytta ännu en gång.

 

Jag ger henne lite mer tid att landa, men jag kommer hålla hökögon på henne. På hennes vikt, på hennes humör, stressnivåer och allt som kan vara negativt för henne. Samtidigt som jag hoppas att det kan lösa sig här, så kommer jag ha en plan i bakhuvudet. En plan ifall allting skiter sig, så hon inte behöver bli ett benrangel igen. Min älskade, älskade tjej. Det gör mig så ont att se henne sådanhär.

 

Bit ihop, Bit ihop. Visa inte hur mycket det här berör. Fuck it, tårarna får rinna fritt.