Jag klickar mig in på blogg efter blogg efter blogg. Allt för att skjuta upp att gå in här och skriva ett inlägg. För det här ett inlägg jag bävar för att skriva. Som om att allt blir mer verkligt då.

 

Just nu blundar jag hårt för verkligheten och vill så gärna att det här är en enda lång marddröm, som jag vaknar upp ur snart. Men jag stirrar blint på mina händer och trots att jag får dem att göra som jag vill, så vaknar jag inte. Det betyder alltså att jag inte sover, utan det här händer verkligen.

 

Jag är ett kaos och den där otroliga lyckan jag kände för två veckor sedan existerar inte längre. Greta är sjuk, hon är riktigt jävla allvarligt sjuk. Hon borde inte fått fång, alla odds var med oss, hon skulle klarat sin kur med kortison med lätthet, alla värden såg fina ut och hon var utanför riskzonen. Trots det fick hon fång. Denna jävliga sjukdom som sätter stopp för all vidare behandling. Denna helvetesjävla sjukdom som gör att jag måste fatta beslutet att ta livet av min bästa vän.

 

Tårarna rinner och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så snart Torunn ringer upp, så har jag fått godkänt från försäkringsbolaget att boka tid för avlivning av min bästa vän. MIn fina, älskade, underbara fröken fux. Då ska jag bestämma vilken dag osm ska bli hennes ista i livet. Det gör så inihelvetsjävlafucking ont att jag inte kan andas.

 

Och en dag ska jag skriva ner allt från början till slut, men just nu gör det för ont.