I mitt huvud råder ett lugn, ett stort och tryggt lugn. Den hysteri som har rådit där inne har sakta lagt sig tillrätta, alla tankar har blivit tänkta, de har fått den uppmärksamhet de önskat och har nu lagt sig på plats. Det är som lugnet efter storm och visst har det stormat.

 

Såhär i efterhand kan jag bara konstatera vilken underbar hjärna jag har. Hur väl den vill mig och hur duktig den är på att skydda mig, även om jag inte alltid behöver bli skyddad. Den vill mig bara väl, i alla lägen, även då jag vill utmana mig själv. Jag är så glad över att vara jag!

 

Tänk er att titta sig i spegeln och känna "Ååh, vad vacker jag är!!!"
Det är där ni hittar mig. I det där vackra, det älskande, det fantastiska. Under många år kunde jag inte finna glädjen, jag kunde inte se det vackra och jag förstod inte hur någon kunde älska livet. Idag vill jag bara leva, fullt ut. Jag vill älska till hjärtat blöder, jag vill älska som att jorden ska gå under imorgon. Jag vill leva varenda minut och göra det bästa av allt. Idag vet jag hur vackert livet är, jag vet att jag förtjänar att leva och att bubbla.

 

Resan hit har varit krokig, brokig och knasig. Jag har skrapat knäna på vägen, jag har gått vilse, tappat kompassen och eldat upp kartan. Jag har legat och skakat i kramper under en gran, i den mörkaste av skogar, utan att veta var jag varit påväg. Jag har sett svart, sett mörker och sett hat. Jag har velat lämna allt, för att jag sökt något ouppnåeligt. Sen fann jag mig själv och insåg att så länge jag går med mig själv, så klarar jag mig utan karta och kompass, jag kan ligga under en gran i mörkret. För desto mörkare det är, desto klarare blir stjärnorna. Mina skrapade knän berättar en historia, en vacker och skrämmande historia, den berättar vem jag varit och vem jag är idag. När jag fann mig själv och insåg att jag alltid finns här, så insåg jag att jag inte behöver veta var jag är påväg, det är faktiskt min resa som är viktig. Det är mina krokiga vägar, mina borttappade drömmar, min vilsegång som gör mig livslevande. Som gör att jag älskar livet, att jag älskar att leva. Som gör att jag en dag kommer älska till den yttersta gränsen, tills mitt hjärta blöder och tills jag inte kan andas längre. Mitt liv är mitt.