I natt har mina fötter gått av sig själva. De ha lagt nio kilometer bakom sig och jag har knatat på, med ro i kroppen. Jag har tittat på den vackra omgivningen, dansat med till musiken och jag har varit i nuet. I min mobil finns det anteckningar från natten, från det som svävat förbi i utkanten av huvudet.

 

 

Ja, till viss del är jag nog en nattmänniska. Eller nej, jag är en mörkermänniska. Jag älskar mörkret, hur allting får ett annat ljus och hur livet får ett annat perspektiv. Ingenting är säkert, men allting är. Jag älskar kylan som kommer med mörkret och jag älskar den energi som kommer med mörkret. Jag är mörkrets barn, så är det bara. Hand i hand.

 

För visst är det fullt normalt att gå ut och gå, halv tolv på natten, för att komma hem två timmar senare. För att gå i nio kilometer. För att lyssna på julmusik- För att skratta högt. För att snurra runt i cirklar, av ren glädje. För visst är livet vackert, när mörkret bäddar in jorden.