Jag sitter i soffan och på ryggkudden bredvid mig ligger Pyzen och är väldigt nöjd med sig själv. Han har brottat ner mig, gosat ihjäl mig och tvingat mig till stillhet. Jag har inga andra val än att sitta här och ta det lugnt. Varför? Reser jag på mig så springer Pyzen efter och ser så ledsen ut. Min grabb behöver mig, mitt i allt flttykaos. Allt är precis som vanligt med andra ord, vi känner arandra utan och innan. Ååh, vad jag älskar min Pyzis. <3

 

Jag och Greta har haft ett par otroligt fina dagar. Jag har släppt alla krav på att vi måste göra något,vilket resulterat i att vi gjort mer än på länge. Vi har börjat komma vidare i groundwork, vi freeshapear i oändlighet och vi är nära, så nära varandra. Vi andas och tänker ihop. Det är så fascinerande och starkt att se hur Greta börjat läsa mina tankar.
När jag skulle lämna stallet i förrgår så kom jag ut genom stalldörren, innan Greta ställde sig och skrek inne i sin box. Hon gnäggade inte, hon skrek mig tillbaka. Detta hände två gånger, sedan satte jag mig i hennes box en stund, tills hon hade varvat ner och sa att hon landat för kvällen. Då var det okej att jag lämnade henne. Min fina busa, hon är så bra.