Samtidigt som energin saknas, så vill jag ställa mig och skrika, gråta, slå och vara flyförbannad. Jag vill skrika, slänga igen dörrar, krossa porslin, slå sönder fönster och vara utåtagerande.

Jag är vilsen, liten och rädd. Den där vuxna Rebecka har försvunnit och istället möts jag av lilla Rebecka, som är säker på att allt vad närhet är, även betyder smärta. Den lilla Rebecka som hellre lever ensam, än att riskera att bli sårad. Den lilla, osäkra Rebecka, som inte orkar mer smärta. Som vet att i en relation kommer hon kvävas, dö och försvinna. Hon kommer inte få ta plats, hon kommer tvingas till sånt hon inte vill och hon kommer tappa bort sig själv.

Jag är osäker på livet just nu. Känslorna löper amok och hjärnspökena gormar i mitt huvud. Jag stänger ner, stänger av, flyr och kopplar bort. Jag glider med, mer död än levande.