För första gången på riktigt länge krampar hjärtat så mycket att det gör ont. Det krampar, samtidigt som det känns som att det slits i två delar. I halsen sitter en klump som inte går att svälja ner och ja, det är tufft.

För tre år sedan gick jag igenom ett helvete och fattade ett av mitt livs tyngsta beslut, ett beslut jag vill dra tillbaka och göra om. För tre år sedan vaklade jag mellan att avliva Pärlan, eller inte avliva Pärlan. Beslutet föll på att avliva.

 

Just nu berör det mig extra mycket, just för att det inom de närmaste dagarna är tre år sedan min vän lastades på en transport och landade i trapalanda. Det gör ont att veta att jag släckte livet på en fullt frisk häst, som hade kunnat leva flera år till. Det gör ont, så jäkla ont, att veta att jag berövade Pärlan livets gåva.
Jag vill så gärna göra om mitt beslut, men jag kan inte. För tillfället kan jag inte intala mig att jag fattade rätt beslut, hur mycket jag än tittar på de omständigheter som rådda då. Just nu kan jag bara se att jag dödade ett fullt friskt djur, that's it.