Jag ser på bilder. Gamla bilder, bilder från april 2013. Jag ser min vackra sparv. Den där sparvungen som växte och blev så stor, vacker och modig. Jag ser bilder på en pojke som en gång i tiden var liten, rädd och panikig, som blev stolt och trygg. Den pojken som inte kunde lämna sin flock, men som modigt nog stod och sov på gårdsplanen några veckor senare. Jag ser bilder på mig och den vackra, vackra Janne.

 

 

Jag fylls av saknad, men framför allt så fylls jag av en enorm värme. En så stor värme, enda in i djupet av själen. Det jag och han delar är stort, så stort. Hans första steg ut i vuxenvärlden delar jag och han. Jag gav honom en trygg och stabil grund att stå på. Jag gav honom en stabil grund att ta med sig ut i livet, vilka äventyr som än möter honom. Det är stort, det värmer och det påminner mig om den lycka vi delade.

 

Jag minns så väl när han var övertygad om att sprejflaskan skulle mörda honom. Dag ett dansade han runt på bakbenen en låååång stund och jisses vad stor han kändes. Tänk er 170 cm häst, till manken, balanserandes på två bakben. Yes, jag var liten, men så lugn, jag visste att han aldrig ville någon illa. Dag två stod han och sov när jag sprejade. Det var han så han var, gick från klarhet till klarhet. Han panikade, men fick han landa i det hela så brydde han sig inte om något.

Vi stod vid ett tillfälle på gårdsplanen och förbi kör gårdsägaren och tutar. Janne fortsatte sova, vinklade inte ens ett öra. Den där treåringen var mer trafiksäker än vad min egna åttaåring var.

 

När några spekulanter kom för att titta på honom så ville de se honom i trav. Jag förklarade att jag aldrig sprungit med honom. Okej, sa de och vi testade. De tog en halv sekund, sen förstod Janne vad vi önskade oss av honom och han travade som att han aldrig gjort annat, som att han alltid sprungit bredvid en människa och lyssna på travkommando.
Jag vågade aldrig berätta vad han kunde, för i min värld kunde han ju ingenting. Han var en ohanterad treåring och det var vad jag förklarade för dessa spekulanter när vi pratades vid i telefonen. De skulle ändå åka långt för att titta på honom, så ville inte ge falska förhoppningar. Tydligen fick de en positiv överraskning och tyckte att han var såå trevlig och välhanterad. Ja, han var fin. Min älskade pojke. Min guldpojk. Som jag saknar honom, men som minnena värmer.