Jag vet att jag följer en bra stig, för blommorna är vackert färgade och fåglarna sjunger en underbar melodi.
Hästen som igår hade panik under tjugo minuter, för att jag sprejade honom med vatten, var idag misstänksam i tre minuter och stod lugnt som ett slocknat ljus resterande av tiden. För mig är detta bevis nog för att jag jobbar på ett sätt som hästarna trivs med.
Även det faktum att Greta numer kommer fram till mig i hagen är ett bevis som talar sitt tydliga språk. Hon som tidigare vänt och gått iväg, så jag snällt har fått följa efter. Numer vänder hon, går typ fem steg och vänder sedan tillbaka till mig. Hon bjuder på sig själv på ett helt annat sätt, antagligen för att jag själv har börjat bjuda på mig.
Igår busade vi ikapp i hagen och Greta bjöd på stegringar i varvbytena. Hela hon glittrade och strålade på ett sätt jag aldrig sett innan. Hon var så nöjd och tyckte det var så roligt att få busa med mig. Idag schasade hon iväg de andra hästarna när de kom nära mig och henne, men när jag bad henne lät hon Janne vara kvar.
Även det faktum att Greta numer kommer fram till mig i hagen är ett bevis som talar sitt tydliga språk. Hon som tidigare vänt och gått iväg, så jag snällt har fått följa efter. Numer vänder hon, går typ fem steg och vänder sedan tillbaka till mig. Hon bjuder på sig själv på ett helt annat sätt, antagligen för att jag själv har börjat bjuda på mig.
Igår busade vi ikapp i hagen och Greta bjöd på stegringar i varvbytena. Hela hon glittrade och strålade på ett sätt jag aldrig sett innan. Hon var så nöjd och tyckte det var så roligt att få busa med mig. Idag schasade hon iväg de andra hästarna när de kom nära mig och henne, men när jag bad henne lät hon Janne vara kvar.
Jag, Greta och Janne, vi har vårt eget team. Greta stöttar Janne när han blir uppstressad, Janne peppar mig att fundera ut nya lösningar och jag, jag är tydligen en spännande individ att umgås med. Jag är så glad och tacksam över mina fina vänner, som bevisar för mig att jag börjar tänka rätt och är på rätt spår. Det är så roligt och givande att umgås med mina hästar.
Jag kan inte var annat än lycklig med dessa fina själar i mitt liv.
Wooooaaaaah, jag faller.
Detta kan vara något av det sötaste och roligaste jag någonsin sett!
Jag vet inteh ur jag förtjänar er, men jag är så glad över att få dela er resa!
Jag är så barnsligt stolt över "mina" två hästar! Janne har idag stått uppbunden i stallgången, för andra gången i hela sittl iv. För två veckor sedan hade han aldrig varit uppbunden och i dag gjorde han det som den självklaraste sak i världen! Visst strävar jag efter att han ska bli mer avslappnad när han står där, men han har inte fått ett enda psykbryt och han accepterar. Han har också varit en vända utanför stallet, i mörkret. Vi gör framsteg, jag och min stora bebis!
Greta och jag gav oss ut en kort, kort runda. Vi gick upp till timmerhögen och jag åkte på hennes rygg på vägen tillbaka till stallet. Snacka om livskvalitée! Hon stod stilla när jag satt upp, böjde, självmant, in huvudet när jag var uppe samt vid alla halter. Ååh, min fina fröken! Jag längtar tills den dagen vi kan börja rida på riktigt. Hon är så fantastisk!
Något jag la märke till är att Greta blir måttligt avundsjuk när jag håller på med Janne i stallet, lilla loppan. Hon hängde ut med huvudet genom boxdörren och såg allmänt missnöjd ut. Lyckligare blev hon när jag började rensa i boxen bredvid henne och hon kunde följa mig med blicken heeeela tiden. Min älskade fröken fux, jag är inte hel utan henne.
Något jag la märke till är att Greta blir måttligt avundsjuk när jag håller på med Janne i stallet, lilla loppan. Hon hängde ut med huvudet genom boxdörren och såg allmänt missnöjd ut. Lyckligare blev hon när jag började rensa i boxen bredvid henne och hon kunde följa mig med blicken heeeela tiden. Min älskade fröken fux, jag är inte hel utan henne.
Nejmen, en bebis.Janne i gången och en missnöjd Greta i bakgrunden.
En dag.
Jag sitter här, mer eller mindre mållös. Snacka om perfekt harmoni, tillit, kärlek och förståelse. Tänk den dagen jag kan åstadkomma samma sak.
Jag tror på en morgondag, när jag möter er blick.
Jag är så, så glad! I hagen hos Marita går två fina hästar som jag ensam ansvarar om. Där går Greta, som jag älskar av hela mitt hjärta, men som jag inte riktigt förstår mig på. Jag vet inte hur jag ska nå fram till henne och motivera henne. Hon är en svår nöt att knäcka, svår att nå fram till. Kanske handlar det om att jag vill så mycket med henne, så hon inte vågar skina. Eller så handlar det om något annat. Det enda jag vet är att hon är min och att jag kommer göra allt för att få dela resten av hennes liv med henne.
Där går också Janne, den lille sparven som väntar på att bli en svan. Den hästen som ständigt möter mig med spetsade öron och som börjar lita på att jag aldrig kommer göra honom något ont. Han är så mycket lättare att jobba med. Han är känslig, ung och oförstörd. Han lär mig att börja tänka i cirklar och komma på nya sätt att lösa hans problem, för det går inte att tvinga Janne till något. Vill han inte, då får man komma på något annat sätt.
Vad dessa två individer har gemensamt är att de båda får mig att växa. Genom Jannes sätt att vara lär jag mig hantera Greta. Genom Greta lär jag mig hantera livet. Jag är så tacksam över att jag får dela min tid med dessa läromästare och längtar till den dagen allt faller på plats.
Mina fina, ädla, vänner. Jag lovar er att så länge jag får vara en del av erat liv, ska inget ont få hända. <3
Säg hej till mitt nya projekt.
Vi behöver utmaningar för att utvecklas, därför har jag tagit på mig ansvaret för Janne, eller för hans utbildning. Tanken är att han ska ridas in och säljas. Den lilla parveln ska bli vuxen och det börjar bli dags för honom att göra lite nytta. Även jag behöver få känna på lite spänning och med vem annars än Janne vore det toppen med? För mig är det här helt nytt och ja, vi får se hur allt slutar.
Min plan är att börja med allt basic, som att gå fint i grimma och grimskaft, stå uppbunden i stallet, lyfta tassar snällt, ha bett i munnen, springa snällt på volt och ha sadel på ryggen. Hur snabbt det kommer gå, det vet jag inte, men jag har en bra magkänsla.
Janne är en häst som jag länge har velat jobba med, men inte känt mig redo för. Han har pockat på min uppmärksamhet det senaste halvåret och nu tänker jag se vart han för mig och var vi kan komma. Vem vet, en dag kanske vi rejsar runt i skogen med Marita och Irma som sällskap, haha.
Fina, fina Jester W
Till vems pris ska du få leva?
Igår klickade jag mig, som vanligt, in på Evelinas blogg och hittade det här inlägget. Jag tänker försöka få ner mina tankar om ämnet, utan att ge er en hel roman att läsa.
När anser jag att det är rätt att avliva en häst? För mig är det en svår fråga, eftersom att jag för, nästan exakt, tre år sedan stod inför samma beslut. Skulle jag avliva min vän eller inte. Efter mycket om och men avlivades Pärlan, av anledningen att jag ville komma längre i min ridning, hon hade inte kapaciteten, ingen lämplig köpare dök upp och jag hade gett upp. Så, en fullt frisk 17-åring lastades på transporten och kördes till Skara, för att få galoppera vidare till Trapalanda.
Där och då var det vad jag ansåg rätt, men jag skulle inte fattat samma beslut idag. Idag tycker jag att det var ett felaktigt beslut. Jag hade kunnat ge Pärlan mer tid, funnit ett hem eller tagit mig samman och bett min dåvarande tränare (som puschade mig att avliva) dra åt helvete, för att hitta en lösning på problemet.
Men, när anser jag då att avlivning är rätt beslut och vad ska man göra om man inte avlivar sin icke idbara/tävlingsbara häst?
Självklart ska en lidande häst avlivas! En häst som inte kan gå i hagen utan att kroppen gör ont, eller för att den blir stressad bör avlivas. Den får inget värdigt liv om den aldrig kan slappna av och skulle en sådan häst inte avlivas, anser jag det vara djurplågeri.
Om ens bästa tävlingshäst blir skadad då och inte kommer bli så frisk att den kan tävlas igen? Ja, då är det ditt ansvar som hästägare att ge den ett så bra liv som möjligt! Det finns otroligt många andra alternativ med en sådan häst. Rykta, gå på promenader, tömköra, jobba från marken. Bara din fantasi sätter gränser, läs av hästen och se vad den klarar.
När du köpte hästen, då köpte du också ett ansvar att ge hästen ett värdigt liv, vad som än händer den! Kan du inte ge den det, ja då orde inte skaffat häst från början. Om hästen avlivas för din egen bekvämlighet, borde du aldrig sätta foten i ett stall igen, än mindre ha ett djur hemma!!
Sen finns det människor som jag, som råkar snubbla över en häst och bli förälskade.
Hade någon erbjudit mig en skadad/icke ridbar häst för två år sedan hade jag vänt på klacken och undrat vad de hade för hjärnfel. Jag hade sagt till dem att ett skott i pannan vore bästa alternativet, för vem skulle vilja köpa och betala för en häst osm inte går att göra något med?
Detta var innan jag träffade Greta. En häst som älskar livet, men vars kropp inte vill bära ryttare. Jag älskar denna hästen och får helt enkelt anpassa mig efter henne. Det är mitt ansvar, som människa, att ge henne ett bra liv. Det är mitt ansvar att sysselsätta henne, på ett sätt som inte gör ont, men som gör att hon mår bra, såväl fysiskt som psykiskt.
Hade någon erbjudit mig en skadad/icke ridbar häst för två år sedan hade jag vänt på klacken och undrat vad de hade för hjärnfel. Jag hade sagt till dem att ett skott i pannan vore bästa alternativet, för vem skulle vilja köpa och betala för en häst osm inte går att göra något med?
Detta var innan jag träffade Greta. En häst som älskar livet, men vars kropp inte vill bära ryttare. Jag älskar denna hästen och får helt enkelt anpassa mig efter henne. Det är mitt ansvar, som människa, att ge henne ett bra liv. Det är mitt ansvar att sysselsätta henne, på ett sätt som inte gör ont, men som gör att hon mår bra, såväl fysiskt som psykiskt.
Hur kan man då sammanfatta mina åsikter?
Kan du inte stå upp för ditt ansvar, om hästen blir skadad och icke ridbat, ge fan i att skaffa häst! Avliva inte hästen bara för att den inte passar in i din ram och för att du inte trivs med er situation längre. Anpassa dig och sök en lösning på problemet. Avlivning är ingen lösning, den är en flykt och väljer du att fly, då har du ingen rätt att äga ett enda djur!
Kan du inte stå upp för ditt ansvar, om hästen blir skadad och icke ridbat, ge fan i att skaffa häst! Avliva inte hästen bara för att den inte passar in i din ram och för att du inte trivs med er situation längre. Anpassa dig och sök en lösning på problemet. Avlivning är ingen lösning, den är en flykt och väljer du att fly, då har du ingen rätt att äga ett enda djur!
Inca Gold - med hjärta av renaste guld. <3
Jag må ha varit ung, men jag visste allt om villkorslöskärlek. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, på samma sätt som jag gjorde från första stund.
Det skär i hjärtat att låta tankarna vandra kring dig, jag saknar dig något otroligt. Fina, fina, fina Inca.
De friheter jag tar mig, är de verkligen mina att ta?
För en evighet sedan printade jag ner fem meningar i ett inlägg, med planer om att en dag utveckla och publicera det. Denna en dag, är idag.
Har jag verkligen rätt att anse att mitt sätt att hantera häst är det rätta sättet? Jag ansåg ju att jag gjorde rätt när jag gjorde det som jag nu anser är fel (hänger ni med?)
För ett år sedan jobbade jag i ett stall och hanterade häst helt annorlunda, jämfört med hur jag hanterar häst idag. Då skulle hästen göra vad jag bad den om och den skulle göra det nu, gjorde den inte det bestraffade jag. Varför? För det var så jag blev tillsagd att agera och då blev det min verklighet.
Idag strävar jag efter att få hästen att vilja göra det jag ber den om. Om jag alltid lyckas? Verkligen inte! Men jag försöker och det är det jag anser är det vikiga.
Min frågan är då, har jag rätt att ta mig friheten och anse att mitt sätt att hantera häst är rätt? I grund och botten handlar jag efter att min häst ska må så bra som möjligt, oavsett om jag hanterar häst som jag gör idag, eller som jag gjorde för ett år sedan. Mina grundtankar är desamma, att ta mig från punkt A till punkt B, men jag har valt olika vägar dit.
I hästvärlden är vi väldigt duktiga på att se i svart och vitt, antingen gör man rätt, eller så gör man fel. Det finns sällan ett mellanting, ett sätt att mötas på mitten. Många hästmänniskor har svårt att se att någon annan gör "rätt" med sin häst, om den inte gör som man själv gör. Min fråga är då, finns det något rätt eller fel sätt att vara med hästar?
Jag utgår från att alla som håller på med hästar, strävar efter att hästen ska må så bra som möjligt. Har jag då rätt att ta mig friheten att anse att de gör fel? Jag kan anse att det finns ett effektivare sätt att agera, eller en annan väg som jag hade valt, men det betyder inte att någon annans sätt att hantera häst är fel. Det kanske går emot min moral, men fel?
De friheter du tar dig, är det verkligen dina att ta? Har du verkligen rätt att döma andras sätt att hantera häst och är ditt sätt verkligen det enda rätta?
Dit himlens änglar söker sig.
Jag har tagit en paus från allt som kan kallas livet. Jag har myst runt med Greta, jag har spelat datorspel och jag har gjort så lite om jag någonsin kunnat. Som tack för det gav kroppen mig migrän. Om jag tyckte om det? Inte det minsta!
Något som jag däremot tycker väldigt mycket om är det fantastiska vädret! Vad sägs om 7 grader i solen, plus helt vindstilla. Det är underbart och jag har njutit av vädret på en höbal, i hästhagen, med hästar som snusat mig på huvudet, på fötterna, lekt med mina vantar, kastat runt min halsring och somnat med huvudet på min mage. Livet har med andra ord varit sådär härligt som det bara kan vara en vårdag.
Något som jag däremot tycker väldigt mycket om är det fantastiska vädret! Vad sägs om 7 grader i solen, plus helt vindstilla. Det är underbart och jag har njutit av vädret på en höbal, i hästhagen, med hästar som snusat mig på huvudet, på fötterna, lekt med mina vantar, kastat runt min halsring och somnat med huvudet på min mage. Livet har med andra ord varit sådär härligt som det bara kan vara en vårdag.
När jag låg/satt där på min höbal slogs jag av tanken hur lyckligt lottad jag är! Jag har möjligheten att en solig dag ta med mig varm choklad och en bok, för att sitta två timmar på just en höbal och lapa sol, precis som en katt.
Jag har chanser, som många drömmer om att ha. Jag får dagligen spendera tid med fantastiska hästar och skulle, om jag hade intresset, få jobba med fyra hästar till, utöver Greta. Jag kan göra vad jag känner för, när jag känner för det, utan att någon dömmer. Jag har ständigt mysigt med min häst och skulle inte, för allt i världen, kunna bli arg på henne.
Jag har chanser, som många drömmer om att ha. Jag får dagligen spendera tid med fantastiska hästar och skulle, om jag hade intresset, få jobba med fyra hästar till, utöver Greta. Jag kan göra vad jag känner för, när jag känner för det, utan att någon dömmer. Jag har ständigt mysigt med min häst och skulle inte, för allt i världen, kunna bli arg på henne.
Jag har haft lyckan, att finna mitt paradis på jorden!
Det krävs en tur till någon annans helvete, för att se sin egen himmel.
Just nu är jag lycklig att jag inte står som ägare till en enda häst, i alla fall inte på papper. Skulle jag vilja kan jag "lämna" Greta och gå. Jag behöver inte komponera ihop en annons, jag behöver inte möta eventuella köpare och jag behöver inte ha ångest över att låta min bästa vän gå. Jag är så, så lycklig att jag slipper gå igenom det helvetet igen!
http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=688964
Om ni vet någon som söker en fantastisk vän. Nej, han är ingen lätt ponny och absolut ingen nybörjarponny, men han är en bästa vän och en fantastiskt livskamrat. Vinner du hans hjärta, har du en vän för livet.
Om ni vet någon som söker en fantastisk vän. Nej, han är ingen lätt ponny och absolut ingen nybörjarponny, men han är en bästa vän och en fantastiskt livskamrat. Vinner du hans hjärta, har du en vän för livet.
RebeckAladdin
Jag vet inte om ni har tänkt på det, men i så gott som varje header jag har gjort finns en bild på Aladdin med. Den ponny som är min själsfrände och klippa. För, trots att han avlivats finns han fortfarande här.
Aladdin var den som fick mig att ständigt fortsätta kämpa. Han var den som fick mig att ta mig upp ur sängen på morgonen, när jag helst ville gömma mig för världen. Han var min klippa, i ett otroligt stormigt hav.
När jag och mamma flyttade från pappa tog det exakt fyra veckor, innan Aladdin lämnade jordelivet. Han fanns kvar precis så länge att jag hann landa och börja komma tillbaka till livet. Han visste när hans tid var kommen.
Det jag kommer att berätta nu kommer säkert få några av er att rynka på näsan och undra vad jag drack till frukost. Men jag vet, från djupet av mitt hjärta, att varje ord är sant.
Aladdin finns kvar. Han vandrar bredvid mig, ständigt och jämnt. Han finns här, han stöttar mig och han bär mig om jag är påväg att falla. Han har inte lämnat mig, inte på riktigt. Hur vet jag? Jag har träffat honom.
Jag har vid ett flertal tillfällen känt hur han går vid min sida. Jag har sett hans mandelöron och jag har känt hans mule i min rygg. Han har stöttat min rygg, när jag varit för trött för att orka själv. Jag har känt och jag har sett. Med mina egna ögon har jag sett honom, med mina egna händer har jag känt honom. Detta gör att jag är säker. Min själsfrände finns fortfarande kvar.
Han finns här, för att skydda mig. När mitt liv krisar, då bär han mig, precis som han alltid har gjort. Han är min själsfrände, min skyddsängel och min bästa, bästa vän.
Jag har inte gråtit över att Aladdin avlivades, för jag visste att han inte skulle lämna mig. Jag vet, med säkerhet, att den dag jag dör, då väntar han på andra sidan. Då kommer jag sitta på hans rygg igen och vi kommer vara. På samma sätt som vi alltid varit. Jag vet, att jag aldrig är ensam, därför skräms jag inte av döden.
Jag har vid ett flertal tillfällen känt hur han går vid min sida. Jag har sett hans mandelöron och jag har känt hans mule i min rygg. Han har stöttat min rygg, när jag varit för trött för att orka själv. Jag har känt och jag har sett. Med mina egna ögon har jag sett honom, med mina egna händer har jag känt honom. Detta gör att jag är säker. Min själsfrände finns fortfarande kvar.
Han finns här, för att skydda mig. När mitt liv krisar, då bär han mig, precis som han alltid har gjort. Han är min själsfrände, min skyddsängel och min bästa, bästa vän.
Jag har inte gråtit över att Aladdin avlivades, för jag visste att han inte skulle lämna mig. Jag vet, med säkerhet, att den dag jag dör, då väntar han på andra sidan. Då kommer jag sitta på hans rygg igen och vi kommer vara. På samma sätt som vi alltid varit. Jag vet, att jag aldrig är ensam, därför skräms jag inte av döden.
Inca Gold - med ett hjärta av renaste guld.
Lyssna samtidigt som ni läser. Min och Incas låt, nu och för alltid.
För exakt fyra år sedan skrev jag på ett ägarbytespapper, från travsport. I köket satt Bo och ett kvitto var skrivet. Jag hade blivit hästägare, till den vackraste hästen på jorden. För exakt fyra år sedan var jag så lycklig, att världen skimrade i rosa och jag svävade på moln.
Jag minns när mamma berättade. Jag satt i soffan och mamma sa att Bo var påväg och att Inca skulle skrivas över på mig. Jag blev så glad, att jag skrattade, grät, vred mig och ramlade ur soffan. Min högsta önskan gick i uppfyllelse.
För exakt fyra år sedan blev jag ägare till Inca, men det var också för exakt fyra år sedan som det skulle bli börjat på slutet och ett helvete var påväg.
Jag hittade Inca på en annons på blocket i slutet av april. Den 26 april provred jag och snabbt blev jag medryttare på denna fantastiska tjej. Det var bestämt från början att jag skulle ta henne på foder och 26 juni hämtades Inca hem. Jag älskade den här hästen så otroligt mycket, vilket jag fortfarande gör och kämpade som en tok med henne. Vi fick en del motgångar, men lyckades klura ut lösningar på det mesta. Jag var lycklig som fodervärd, men saken var den att på STC stod uppfödaren fortfarande som ägare och vi hade inte fått se något ägarbyte, alltså var vi inte helt hundra på vem som verkligen ägde hästen som gick i en hage fem minuter hemifrån.
Efter lite sökande och trixande fick alltså mamma och pappa tag på uppfödaren, Bo. Han berättade att jodå, han ägde fortfarande hästen och ville vi kunde han komma samma kväll och skriva över Inca på mig. Sagt och gjort, jag blev en lycklig hästägare. Någon dag efter att ägarbytet var genomfört och registrerat hos STC slängde jag iväg ett mail till tjejen vi hämtat Inca hos, låt oss kalla henne K, och här bröt helvetet lös.
Den 16 september stod vi och lastade in höleveransen för vintern. Inca var precis veterinärbesiktad, så vi skulle kunna försäkra henne. Mamma hade vinkat iväg veterinären, jag hade kommit upp på loftet och då hör jag hur det börjar gapas och skrikas nere i stallet. Jag minns inga exakta ord, men jag vet att det pratades om Inca, att vi hade stulit henne och att hon skulle hem nu, på en gång. Med sig hade de ett ägarbevis på att K ägde Inca, ett ägarbevis som Bo hade skrivit på långt tidigare.
Där rasade min värld samman, jag lyckades på något sätt ta mig bort från logen, upp till hästhagen och där tror jag att mina tårar började rinna. Jag minns inte, jag vet bara att det var mörkt, jag var rädd och ledsen och hela min värld föll samman på tre sekunder.
Det var en natt som måste ha känts som en evighet för alla inblandade. K och hennes kompisar som kommit för att hämta Inca vägrade lämna gården. Pappa kom, Bo kom och till slut kopplades polisen in. Polisen beslutade att Inca inte fick flyttas den natten och det bestämdes också att alla inblandade parter skulle träffas två dagar senare för att diskutera igenom vad som skulle göras.
Den 17 september vågade jag inte åka till skolan, varken vi eller stallägaren vågade lämna gården tom av rädsla för att Inca skulle hämtas under dagen. Stallägarna var tvugna att jobba, så jag och mamma tillbringade hela den dagen i stallet. Jag pendlade mellan soffan och hagen, livrädd att Inca skulle vara borta.
Den 17 september vågade jag inte åka till skolan, varken vi eller stallägaren vågade lämna gården tom av rädsla för att Inca skulle hämtas under dagen. Stallägarna var tvugna att jobba, så jag och mamma tillbringade hela den dagen i stallet. Jag pendlade mellan soffan och hagen, livrädd att Inca skulle vara borta.
Nästa dag kom, så även ett beslut. Inca lastades på en transport. Jag lämnade gråtandes över ett grimskaft, virade in mig i täcket som fortfarande var varmt efter att ha legat på Incas rygg en minut tidigare och stängde ute allt. Jag gömde mig under ett täcke hemma, fortfarande inlindad i Incas täcke. Min fina, fantastiska tjej var borta, för att aldrig återvända.
Vi är många parter som gjorde fel, så mycket som kunnats göra annorlunda så detta aldrig hade behövt hända. Än idag saknar jag denna fantastiska häst, som höll mig kvar på jorden och gjorde mig till världens lyckligaste tjej. Min fina Inca Gold med ett hjärta av renaste guld.
Loved you ones.
Love you still.
Always have.
Always will.
Inca Gold - med hjärta av renaste guld.
Igår, innan jag åkte till Marita, satt jag med en klump i bröstet och magen. Det var inte en klump över Greta eller kontraktet som skulle skrivas. Utan det var en klump för Inca, men allra första häst. Det var även en klump för Pärlan, den häst som varit med och format mig mycket.
Det är 4 år sedan planerade jag den kommande sommaren. En sommar med Aladdin och Inca. Jag planerade en framtid, ett liv med Inca. För tre och ett halvt år sedan var jag krossad, trampad och och mosad. Inca var bort ur mitt liv och jag hade inte en aning om var hon fanns, om jag någonsin skulle få träffa henne igen. Jag saknar henne fortfarande, trots fatt fya år har gått. Idag är hon 14 år och förhoppningsvis trygg i sitt liv. Då var hon tio och hade rest runt massor. Jag var trygg med henne och jag hoppas hon var trygg med mig också. Jag saknar henne, min första medryttarhäst, första foderhäst och första egna häst. Hon kommer alltid, alltid vara min.
Det är 4 år sedan planerade jag den kommande sommaren. En sommar med Aladdin och Inca. Jag planerade en framtid, ett liv med Inca. För tre och ett halvt år sedan var jag krossad, trampad och och mosad. Inca var bort ur mitt liv och jag hade inte en aning om var hon fanns, om jag någonsin skulle få träffa henne igen. Jag saknar henne fortfarande, trots fatt fya år har gått. Idag är hon 14 år och förhoppningsvis trygg i sitt liv. Då var hon tio och hade rest runt massor. Jag var trygg med henne och jag hoppas hon var trygg med mig också. Jag saknar henne, min första medryttarhäst, första foderhäst och första egna häst. Hon kommer alltid, alltid vara min.
Ett försvarstal.
Hästvärlden är och kommer alltid förbli hästvärlden. Det är en plats där det pratas skit bakom ryggen på varandra, där man låtsas att man förstår andras beslut och där man ständigt dömmer.
Jag vet att det finns många åsikter om huruvida jag gjorde rätt i att avliva Pärlan, eller ej. Jag vet också att folk tycker det var tur att jag inte hade kvar Inca, för då hade jag ju avlivat Inca. När det nådde fram till mig vacklade jag till och nu tänker jag försvarar mig inför det.
Jag kommer alltid stå fast vid att jag fattade rätt beslut, det fanns inget annat slut på min och Pärlans berättelse, men det var min och Pärlans. Så, vad säger att jag hade fattat samma beslut om det hade varit Inca, om det hade varit Aladdin eller om det hade varit Laxen?
Pärlan kom till mig, när jag var som mest sårad, skadad och kvaddad. Hon kom till mig, som ett plåster på såret, det sår som aldrig kommit att läka på riktigt. Låter det som en bra början på en gemensam resa? Inte i mina öron, jag vet inte vad ni anser.
Skillnaden mellan mig och Pärlan och mig och Inca är stor. Inca älskade jag, av hela mitt hjärta. Henne var jag världens tryggaste med, henne kunde jag inte bli arg på, henne gav jag all tid i världen. När Inca en kort period blev för stark för mig i ridningen, ja då jobbade jag från marken i stället. Jag gav Inca mitt hjärta, lärde känna henne och älskade henne.
Pärlan fick ta all min sorg, all min smärta och alla känslor jag inte kunde hantera. När Pärlan blev för stark för mig, då betslade jag upp, slog och skrek. Jag gillade henne, för att hon var min, men jag älskade henne aldrig.
Där är skillnaden, jag hade inte fattat samma beslut med Inca, som jag gjorde med Pärlan. För, jag älskade Inca så innerligt och gör det fortfarande. Det gjorde jag aldrig med Pärlan. Så, jag är trött på att mitt förflutna ständigt dras upp. Att mina beslut inte kan få vara mina och allt skitsnack som ständigt dyker upp.Vet ni inte all fakta bakom, håll tyst och skaffa inga förutfattade meningar.
jag skulle göra vad som helst, för att få träffa dig igen.
jag skulle skatta mig lycklig om du återigen fick bli min.
min trygghet, mitt lugn.
Jag har hittat en av de tryggaste platser i världen. Sittandes i spånet, uppkurad mot boxväggen, med en nyfiken häst över mig. Ibland ätandes, stundtals spanandes och vissa gånger snusandes på mig. Jag känner mig så otroligt trygg och lycklig. Som att alla bekymmer lyfts från mina axlar och jag kan andas med otrolig lätthet och låta kroppen slappna av.
Min fina, fina vän.
När jag gjorde mig av med Pärlan, nej långt innan det, vågade jag inte tro på kärleken längre. Pärlan och jag funkade inte ihop, det fanns ingen kemi och således inget kärlek. Jag älskade henne, för att hon var min, men det var även en lättnad att "bli av" med henne.
Jag trodde inte längre på den där bekymmerslösa kärleken. Den där känslan jag och Aladdin delade. För mig var allt som hände med Aladdin en dröm, som hände för länge, länge sedan. Jag vågar tro igen, jag vågar tro att hästlivet är sådär bekymmerslöst, så fyllt av kärlek, tillit och glädje som det en gång var.
Jag har fått min chans att hitta mig själv igen och jag är så otroligt tacksam.
Jag ber om er hjälp.
En av mina bästa vänner har en fantastisk liven krabat hemma hos sig, som behöver ett nytt hem och det snabbt. Hon bor inte kvar hemma och föräldrarna ser inget intresse i hästen. Sprid gärna vidare!
http://www.blocket.se/ystad/Shetlandshingst_37891707.htm?ca=23_15&w=0
http://www.blocket.se/ystad/Shetlandshingst_37891707.htm?ca=23_15&w=0
Som tonåring gör man många misstag, ett var att börja älska dig.
Jag önskar så, så mycket att jag ska få hälsa på min vän igen. Att jag ska få pussa henne på mulen, dra händerna genom hennes man, borra in näsan i hennes päls. Kanske till och med sitta på hennes rygg, känna hennes rörelser som finns så tydligt i min kropp. Kanske till och med på hälsa på mer än en gång, om det ens blir en första.
Jag saknar dig vännen, om du bara visste hur mycket.
orianthi.
jaggörvadsomhelstförattduskablifrisk.kämpa.
