Greta stod uppbunden, men inte lika kort som i tidigare stallet. För en klaustrofobisk häst som Greta, så visade det sig vara ett vinnande koncept. Hon var mer tillfreds än tidigare och var så nöjd med att kunna hålla koll på Sven hela tiden.

Det var väldigt spännande att betrakta Greta under verkningens gång. Extra spännande blev det när sista bakhoven, högerbak, skulle göras. Greta tycker att det är obehagligt att låna ut just denna bakhov, lite värre än alla andra hovar tillsammans. Hon lyfter den snällt, men försöker dra till sig den en gång och sedan ger hon med sig. Dock är hennes minspel väldigt tydligt under de här tillfällena. Idag var hon så upprörd att hon var tvungen att få bita i grimskaftet, trots att hon vet att hon inte får. Det är hennes sätt att bearbeta och processera. Hon gör precis som mig, jag biter också ihop min käkar när jag blir upprörd. Så snart hon fått ge uttryck för sina känslor och fått dn bekräftelse på att jag hört henne, så blir hon nöjd. Min älskade lilla toka.