Igår, innan jag åkte till Marita, satt jag med en klump i bröstet och magen. Det var inte en klump över Greta eller kontraktet som skulle skrivas. Utan det var en klump för Inca, men allra första häst. Det var även en klump för Pärlan, den häst som varit med och format mig mycket.

Det är 4 år sedan planerade jag den kommande sommaren. En sommar med Aladdin och Inca. Jag planerade en framtid, ett liv med Inca. För tre och ett halvt år sedan var jag krossad, trampad och och mosad. Inca var bort ur mitt liv och jag hade inte en aning om var hon fanns, om jag någonsin skulle få träffa henne igen. Jag saknar henne fortfarande, trots fatt fya år har gått. Idag är hon 14 år och förhoppningsvis trygg i sitt liv. Då var hon tio och hade rest runt massor. Jag var trygg med henne och jag hoppas hon var trygg med mig också. Jag saknar henne, min första medryttarhäst, första foderhäst och första egna häst. Hon kommer alltid, alltid vara min.