För ett år och elva månader sedan räknade jag de sista dagarna med Pärlan. För ett år och elva månader sedan hade jag och Pärlan exakt en vecka kvar, ihop, som ett par och Pärlan i sitt liv. För ett år och elva månader sedan släppte jag alla krav, varenda ett och bara njöt av att ha häst. Jag skrattade mig igenom hela sista veckan med Pärlan och vi hade så himla, himla roligt. Varför? För jag inte satte upp ett enda mål, jag hade inte ett enda krav på oss. Vi bara var.

Det där självklara i hästvärlden, förmågan att bara vara, bara vara här och nu, är något jag haft lätt för. Det har varit något som jag haft som gåva och kunnat använda mig av. När jag fick Pärlan förlorade jag den gåvan, för mig fungerade det inte att vara här och nu, samtidigt som jag skulle få allt att gå ihop. Skola, vänner, familj, ekonomi, allt, allt, allt.

När jag gjorde mig av med Pärlan, när jag fattade beslutet att lämna en fullt frisk häst på djursjukhuset i Skara för att släcka hennes ljus, då bäddade jag in det sista hopp om att en dag bara vara med hästar. För jag avlivade henne för att jag ville komma längre, jag hade mål som kan inte kunde komma till så länge jag hade kvar Pärlan. Och för att nå de målen skulle jag inte kunna vara med hästarna på samma vis som jag varit med Aladdin, Galax och Inca.

 

Ett år och sju månader efter att Pärlan avlivades träffade jag någon som kom att förändra mig och det är egentligen här min berättelse börjar. Ett år och sju månader senare gick jag in i ett stall och fann en bästa vän. Jag fann en vän, som tog sig in i rum som jag så noga stängt igen, rum som jag inte ville veta av. Ett år och sju månader efter Pärlan klev Greta in i mitt liv.

Greta är den häst jag aldrig ville ha, inte om ni frågat mig för två år sedan. Hon är den häst som inte skulle kunna ta mig ut på tävlingsbanorna, som jag aldrig skulle kunna ta mig långt med och som inte räckte till mina krav. Greta är också den häst som öppnat mina ögon på nytt, öppnat mitt hjärta och lett mig tillbaka till mig själv. Det är svårt att sätta ord på vad denna häst egentligen är.

Har ni någon gång tänkt på någon och börjat le? Känt glädjen sprida sig i kroppen och mått otroligt bra? Finns det någon i erat liv som ni aldrig, aldrig någonsin, skulle kunna bli arg på? Har ni någon som ni vill spendera varje vaken stund med och som ni vill lära känna utan och innan? Om ni har det, då vet ni hur jag känner för Greta. Om ni inte har det, då sörjer jag för er.

När jag fick erbjudandet om Greta, visste jag inte hur jag skulle reagera. Skulle jag tacka ja, tacka nej, kämpa för att stanna, vända mig om och gå? Frågorna var många, stora, tunga. Vad är jag villig att offra för en häst jag älskar? Är jag villig att släppa greppet om den trygghet jag haft sedan nionde klass? Sakta börja ta steget bort från den som stöttat mig under många år? Modig att följa mitt eget hjärta, trots omvärldens åsikter? Var jag modig nog att lyssna på mig själv och tro på det jag vet att jag kan göra? Jag visste att bara jag hade svaret, bara jag visste vad jag egentligen ville och fortfarande vill.

Jag har många, många gånger ställt mig själv frågan:
"Vill du ha häst, eller vill du ha Greta?"
Det är tufft att ställa sig själv mot väggen och jag tror att många skulle få ett annat svar än vad jag fick. För, det handlar om att granska sig själv, följa magkänslan, lita på sin mage och våga stå upp för sina egna beslut. För, även om man inte alltid kan motivera sina beslut (för det kan jag verkligen inte om Greta, i alla fall inte så andra förstår) så ska man själv känna sig trygg och säker i dem.
Jag insåg att jag vill ha häst och jag vill ha Greta, om jag ska ha häst. Mitt intresse ligger inte i att ut och tävla. Det är inte där jag finner min inspiration, min kraft att ta mig igenom vardagen och min glädje. Jag finner den i de stunder jag och Greta står och myser i stallgången, tar en härlig galopp eller när hon möter mig i hagen med öronen spikrakt framåt.

Jag kommer aldrig kunna få ner orden jag egentligen vill få ner, för att förklara min kärlek till denna häst. Jag tänker använda ett gammalt citat:
"När någon frågar vad kärlek är, då pekar jag på Dig och ler"
För, Greta är kärlek för mig. Hon är den där självklarheten i mitt liv. Den som får mig att bara vara, här och nu. Hon påminner mig om att jag måste andas, att jag har rätt att ta plats, att det är tillåtet att ha känslor, att jag är värd någonting. Hon är den som tar mig tillbaka till lättheten inom hästvärlden, det där självklara som gjorde att jag en gång blev hästfrälst, hästnörd och hästtokig. Greta är min skyddsängel, i livslevande form och jag kommer göra allt jag någonsin kan för att slippa skiljas från henne. Hon är min nutid, den jag önskar var min dåtid och min framtid.