Jag står som fodervärd på Greta. Papprena är skriva, sedan fyra dagar tillbaka och det är faktiskt på riktigt. Jag har svårt att få in det. Jag står med häst igen, med en vän vid min sida. Jag, som aldrig trodde jag skulle klara av det, står åter igen med en häst vid min sida.

Det känns så otroligt rätt och jag får ständigt positiva reaktioner öst över mig. Jag inleder alltid med, den numera standardiserade frasen, "Ett åtta-årigt sto, efter Non Stop R, men hon har en gammal skada i korset, så vi får se hur hårt hon går att rida. Hon har i alla fall inte visat något än, när vi bara är ute i skogen, men det är där jag trivs och vill vara just nu."
Majoriteten har reagerat positivt och tycker det är bra. Att jag varit utan häst för länge, att det inte spelar någon roll om skadan skulle visa sig på nytt, så länge jag har en häst som jag mår bra med, har roligt med och som inspirerar och motiverar mig.

Jag har svårt att se de positiva reaktionerna, då jag lätt hakar upp mig på folks negativita reaktioner, specillt om de kommer från de man vill ska stötta. Men, tio positiva börjar väga upp en negativ och jag vet med mig att i detta fallet har jag gjort så rätt jag kan göra. Jag har fattat ett beslut, som känns rätt för mig. Jag har valt att följa mitt hjärta, för första gången på länge. Passar det inte folk i min omgivning, då tycker jag snarare synd om dem, än om mig själv. För, jag är värd den här chansen, den här hästen och att få leva ett otroligt härligt hästliv. Med en häst som jag älskar, av hela mitt hjärta!

Jag avgudar dig och allt du någonsin kommit att stå för. Mitt hjärta.


För första gången på länge har alla andra hästar kommit i skymundan. Jag går inte runt och tänker på Inca, Pärlan och Galax på samma vis som jag gjort innan. Jag har tagit ett steg framåt, ser framåt och lever i det jag har. Tillsammans med min fina flicka.