Jag och Greta gör på vårt eget vis, vi snubblar på vägen, vi fnissar, vi missförstår, vi lär oss, vi tappar tålamodet, vi älskar, vi hatar, vi blir frustrerade, vi hittar nya vägar, vi lär oss. Ja, vi lär oss. Jag lär min om Greta, Greta lär sig om mig. Vi gör på vårt eget sätt, även om det inte är alla som förstår vårt sätt. Men vad spelar det för roll om de inte förstår, så länge jag och min älskade förstår?

 

Jag blev förfrågad idag om jag inte skulle sätta igång henne. Saken är den, vi är redan igång. Nej, inte inom det där klassiskt engelska, dressyriga, sitta på hästryggen, men vi är igång med livet. Vi lever och älskar. Vi leker och lär. Vi är oss själva och gör vårt bästa för att ha roligt när vi är tillsammans.

 

Jag vet inte om frågan var i all välmening, men jag tycker inte om att få den. Det är svårt att förklara för andra varför jag inte sitter på Gretas rygg. De som inte vet hur vardagen såg ut, när jag faktiskt red, har svårt att förstå varför vi la allt det där på hyllan. Jag kan själv inte förklara, mer än att det inte fungerade och att hon inte ville mer.

 

Jag orkar inte förklara. Vill bara att folk ska acceptera. Inte lägga någon värdering i min hästhållning. Jag låter andra gör vad de vill. Låt mig leva fritt. Tack.

 

 

Sov hos mamma, pussade på katterna, sov med Pyzen tryckt mot mina ben. Ååh. jag önskar så att jag hade dem här hemma. I alla fall min fina pojke, den där katten med en ryggsäck på ryggen. Jag hade behövt honom på nätterna. Han som sover så nära, håller mig kvar på jorden när drömmarna rusar vilt. Jag vill hämta hem mina älskade nu.

 

Just nu läser jag en bok som heter "världens viktigaste kyss". Den får mig att minnas, att se bilder, att känna känslan, att sakna.

 

I min kropp spelas känslan åter igen upp. Känslan av att hänga över han stol, orden "din lukt gör att jag inte kan koncetrera mig", smaken av varm choklad, ljudet av pengar, hej snygging, känslan av hans läppar mot mina. Den där natten för över ett år sedan, då jag för första gången kysst honom, eller han kyste mig, vi kysste varandra. Den där pirrigheten i kroppen. Hur jag skickade ett godnatt till honom och spänt väntade på svar. Att jag blev hans älskling på en gång, som den självklaraste sak i världen.

 

Allt det där nya, spännande, pirriga, nervösa och kaosiga spelas upp. Får mig att tappa andan, sakna och sakna, sakna, sakna. För ett år sedan var hans famn min trygghet. Så mycket har hänt sedan dess.

 

Jag gör min egen revolt. Slåss mot min egen regering, min egen regi. Jag slåss, för att få leva fri.

 

Mina katter bor hos mamma och det något av det skönaste på länge. Jag kan låtsas som att de inte är mitt ansvar, mina utgifter, som att de inte är mina. Jag drar en lättandes suck, för det är ett dåligt samvete mindre. Jag saknar dem, men tycker det är lika skönt att inte ha dem hemma. Jag orkar inte ta hand om så många, så ofta. Jag önskar någon kunde komma hit och ta hand om mig. 

Jag var på kurs förra veckan, satt med pennan i handen och antecknade. Jag antecknade med öppet hjärta och kärlek för det jag gjorde. Dels för det jag fick lära mig, men ännu mer för att jag fick lära mig. Att jag fick sitta i "skolbänken" igen och bildas. Jag älskar det och jag saknar det. Från djupet av mitt hjärta saknar jag att trycka in massa kunskap i huvudet.

Jag vet vad jag vill, men jag vet inte om jag orkar med alla beslut som behöver fattas för att ta mig dit.

 

Jag sitter mållös. Att se det på pränt, mitt resultat, känns så otroligt coolt! Jag är så stolt över mig själv. Vissa kanske ser det som en självklarhet, att just jag är den som har två Dean's och endast ett fel/prov, men det är inte så självklart för mig. Jag är lika nervös inför varje prov, lika nervös efter varje prov och lika jäkla stolt efter varje resultat! Det är jag som lagt ner timmar av förberedelser, pluggande, frågande och sökande efter information. Bakom varje guldemblem som sitter på min skjortkrage ligger det tid, engagemang, frustration, nyfikenhet och jobb. För jag glider inte genom Business School, jag anstränger mig precis som alla andra.

 

Det är så häftigt att veta att jag har en stor kunskapsbank inom mig. Jag kan min sak och det med råge. Jag går med lite rakare rygg och kan lite lättare stå upp för min sak. För jag vet att jag vet.

 

Jag ser på bilder. Gamla bilder, bilder från april 2013. Jag ser min vackra sparv. Den där sparvungen som växte och blev så stor, vacker och modig. Jag ser bilder på en pojke som en gång i tiden var liten, rädd och panikig, som blev stolt och trygg. Den pojken som inte kunde lämna sin flock, men som modigt nog stod och sov på gårdsplanen några veckor senare. Jag ser bilder på mig och den vackra, vackra Janne.

 

 

Jag fylls av saknad, men framför allt så fylls jag av en enorm värme. En så stor värme, enda in i djupet av själen. Det jag och han delar är stort, så stort. Hans första steg ut i vuxenvärlden delar jag och han. Jag gav honom en trygg och stabil grund att stå på. Jag gav honom en stabil grund att ta med sig ut i livet, vilka äventyr som än möter honom. Det är stort, det värmer och det påminner mig om den lycka vi delade.

 

Jag minns så väl när han var övertygad om att sprejflaskan skulle mörda honom. Dag ett dansade han runt på bakbenen en låååång stund och jisses vad stor han kändes. Tänk er 170 cm häst, till manken, balanserandes på två bakben. Yes, jag var liten, men så lugn, jag visste att han aldrig ville någon illa. Dag två stod han och sov när jag sprejade. Det var han så han var, gick från klarhet till klarhet. Han panikade, men fick han landa i det hela så brydde han sig inte om något.

Vi stod vid ett tillfälle på gårdsplanen och förbi kör gårdsägaren och tutar. Janne fortsatte sova, vinklade inte ens ett öra. Den där treåringen var mer trafiksäker än vad min egna åttaåring var.

 

När några spekulanter kom för att titta på honom så ville de se honom i trav. Jag förklarade att jag aldrig sprungit med honom. Okej, sa de och vi testade. De tog en halv sekund, sen förstod Janne vad vi önskade oss av honom och han travade som att han aldrig gjort annat, som att han alltid sprungit bredvid en människa och lyssna på travkommando.
Jag vågade aldrig berätta vad han kunde, för i min värld kunde han ju ingenting. Han var en ohanterad treåring och det var vad jag förklarade för dessa spekulanter när vi pratades vid i telefonen. De skulle ändå åka långt för att titta på honom, så ville inte ge falska förhoppningar. Tydligen fick de en positiv överraskning och tyckte att han var såå trevlig och välhanterad. Ja, han var fin. Min älskade pojke. Min guldpojk. Som jag saknar honom, men som minnena värmer.

 

Idag är en tyst dag. Orden hittar inte riktigt fram, huvudet värker och axlarna är spända. Egentligen finns det ingen vettig anledning att känna som jag gör idag, men jag låter det vara såhär. Imorgon blir en bättre dag.

Ofta, väldigt ofta, ser jag mig själv som en dålig ägare till Greta, en dålig vän som bara lämnar henne i sticket när hon vill ha mer. Väldigt ofta känns det som att jag inte ger henne tillräckligt med kärlek, tillräckligt med tid, tillräckligt med frihet, tillräckligt med sysselsättning, tillräckligt med mys, tillräckligt med utevistelse, tillräckligt med kompistid, tillräckligt av allt.Det känns, ofta, som att jag inte räcker till för min fina vän.

 

Jag läser och ser bilder på folk som når enastående resultat med sina hästar, på nästan ingen tid alls. Jag sätter detta i perspktiv vad jag och Greta gör. Jag ser så starka band mellan två individer, som kanske har hängt ihop i sex månader och sätter detta i perspektiv med mig och Greta. Jag och Greta har hängt ihop i snart tre år (vart tog tiden vägen?!) Vi kan inga fancy tricks, jag kan inte rida henne ordentligt och hon lyfter inte hovarna med lätthet. Jag kan inte gå på en promenad med Greta löst och det är inte alltid som vi kan kommunicera med varandra ordentligt.

 

Det jag ofta glömmer i mina beräkningar är att jag lever inte bara för Greta. Jag kan inte spendera 24 timmar med henne, även om jag skulle velat. Jag har ett heltidsjobb, jag har tre katter, jag har mig själv, jag har ett hushåll. Allt vill ha sin beskärda del, sin tid. Kanske är det så att Greta just nu hamnar i skymundan, kanske blir det bättre i framtiden, när jag lärt mig mer om livet. Kanske blir det inte bättre.

 

Greta lider inte på något vis, men jag önskar, ständigt och jämt, att jag skulle kunna göra mer för henne. Göra henne ännu lite lyckligare, lite friare, lite vildhästigare. Att hon skulle få leva det där perfekta hästlivet, men vad är egentligen det perfekta hästlivet? Existerar något sådant?

Kanske borde jag ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och slappna av i hela Greteriet. En dag kommer vi också vara sådär stora, starka, vackra och lysande. Vi kommer göra våra stora framsteg. Jag räcker till, jag ska bara inse det i djupet av mitt hjärta.

 

För ett par dagar sedan ramlade jag in på den här bloggen. Just nu läser jag rad för rad, dag för dag och vill bara komma till slutet. Jag vill veta hur denna starka människa tar sig igenom allt.

 

Bland orden fladdrar även min relaion med Z förbi. Så mycket som hände, som var på gott och ont. Så många saker jag gjorde mot honom som jag önskar vore ogjort. Hur jag så många gånger gjorde honom ledsen. besviken och behandlade honom som skit. Hur han trots det stod kvar vid min sida. Hur han såg en framtid för oss. Hur vi låg och pratade om namn på framtida barn, om jag någon gång skulle bli redo. Hur han så gärna ville ta med mig till sin familj, men jag vägrade. Framför mina ögon flimrar bilder av oss förbi och jag undrar vad som hade hänt om han ställt frågan han så gärna ville ställa.

 

Axlarna uppe vid öronen och jag glömmer andas. Ja, det är tufft att tänka tillbaka.

I lägenheten lyser ljusen, i kannan är det fullt med te, från högtalarna spelar lugn musik och det här börjar sakta bli mitt hem. Jag börjar komma hem från jobbet och jag börjar landa. Den lägenhet jag bor i börjar nu bli mitt hem och det gör mig så lugn. Det är med mjuka rörelser jag trycker ner tangenterna och det är med ett lugn som jag andas.

 

Ibland glömmer kroppen av sig och spänner upp sig, motsäger sig allt gott och gör sitt bäst för att påminna mig om det tuffa år jag haft. Den djupaste delen av mig själ tvivlar fortfarande. Den tror inte på att jag kan få det gott, att jag kan få landa på riktigt. En del av mig tror inte på att mitt liv kan vara bra, inte efter så många hemskheter jag gott igenom. Men just nu, i just denna sekund, så är jag lugn. Det storm som blåst så länge ligger just nu helt stilla. Jag vet att den kommer blåsa upp igen, men förhoppningsvis dalar den ut snabbt och just nu tänker jag njuta av mitt lugn.

 

Jag sitter i datorstolen och bredvid mig fixar Coffe med min magnettavla. En hylla, en lampa och några tavellister är uppe. Tur att det finns en superhändig bror när systern inte klarar det själv. För jag hade inte fått upp dessa grejer utan min fantastiska broders hjälp.

 

Det kommer bli så fint och mysigt här, när alla saker har funnit sin rätta plats. Jag längtar!

 

Jag sitter här, i pyjamas och lyssnar på underbara Jill Johnson. Jag vill inte riktigt krypa ner i sängen ännu, för det betyder att jag snart ska vakna igen, på tok för snart.

 

Ikväll har jag blivit hotad på mitt jobb. En gäst som hotade med att komma bak och boxa ner mig om han inte fick sin mat. Så otroligt obehagligt och när vi väl låst ytterdörrarna rullade tårarna ner för mina kinder. När spänningarna släppte och jag insåg att ingen mer kommer komma in genom dörrarna. Jag hoppas att det här var första och sista gången någon liknande händer.

 

Jag gör mitt bästa för att övertala mig själv att förflytta mig till sängen, men jag lyckas inte. Jag kommer vara trött imorgon, men det är förhoppningsvis värt det.

Jag sitter i mina nya lägenhet och för första gången på länge skriver jag ett inlägg, på ett tangentbord och ser bokstäverna på en skärm framför mig. Med andra ord, jag har åter igen fått internet och kan förhoppningsvis skaka lite liv i bloggen :)

Det är mycket nytt just nu och jag är så, så trött. Jag och Greta har mycket att landa i och en helt ny värld att förstå oss på. Mer stallvistelse, mindre hagvistelse och att gå ensam i hagen. Det är inte det optimala och egentligen inte så jag önskat det, men vissa stunder i livet får man ta det onda med det goda och mina hjärna går på högvarv för att göra livet så bra som möjligt för min älskade tjej. För i första hand är det för henne jag vill finna en bra lösning.

 

Mina tre underbara följeslagare, Pyzen, Pip och Poppan verkar landa bra. Poppan blir modigare och tryggare och grabbarna har varit säkra från första stund. Visst saknar grabbarna att springa ute osm de själva vill, men det får vi lösa genom utegång i sele och även lägenheten ska kattanpassas med massa krypin, klättermöjligheter och liknanade. De ska få ett bra liv, min älskade liv.

 

Jag då. Jag är orolig i själen. Jag är stundtals kris och panik. Jag lfackar runt, söker ständigt efter någon form av trygghet och tårarna finns ofta nära. Jag är upp och ner. Det gör mig ont att inte ha det optimala till Greta och katterna, det tär på mitt psyke så väldigt mycket. Kanske kommer jag alnda i det, kanske inte. Det får ta sin tid. Jag vet trots allt att jag kommer överleva allt.

 

Mitt torp blev aldrig mitt. Jag kommer hamna i en vacker lägenhet, ovanför ett stall och titta på Greta genom mitt vardagsrumsfönster. Jag har en känsla av att det kommer bli bra.

Utanför fönstret strilar regnet och jag njuter av ljudet. Det här är min årstid. Medan andra får höstdeprissioner så lever jag ut. Jag är en höstmänniska, mysmänniska och behöver regnet, blåsten, kylan. En lång och tryckande sommar är över, dags att låta kroppen vakna till liv igen.

Jag hoppas på att snart kunna väcka evasjohus till liv igen. Ge mig lite tid att landa på det nya stället och sen ska vi ruska om här igen, efter ett års tystnad. Jag har saknat er. 

Jag ligger i sängen, lyssnar på ljudbok och funderar på om sömn är ett bra alternativ. Det är det nog, men jag vill inte riktig än. Jag är trött, slutkörd och utpumpad. Jag längtar tills jag finner mig själv igen.

Det värsta just nu, den här sekunden, är att mina tankar dras till honom. Han som gjorde mig lycklig, men samtidigt olycklig. Mina tankar dras till de chips och glass och godis jag mumsat på idag. Mina tankar dras till alla de dagar Greta bara gått i hagen. Mina tankar dras till allt som jag inte räcker till för.

Jag vet att jag i grund och botten är stark och att jag gör så gott jag kan. Men just för sekunden så påminns jag av mina svagheter. För jag är bara en människa. Jag, precis som alla andra, har mina svagheter. Mina svagheter vill jag göra till styrkor, jag vill bli ännu bättre än vad jag är.

Min höst ska bli en härlig sådan. Även om min ekonomi är dålig så tänker jag hitta sätt att få inspiration till mig och Greta, för att komma vidare med henne. Det här ska bli vår höst, då vi utvecklas och har roligt tillsammans. Jag och min prinsessa.

Jag ska packa ihop hela mitt hem i lådor, flytta det några kilometer och starta om i en ny byggnad. Det är stundtals med sorg och panik som jag tänker på det, för att i nästa stund känna glädje och nyfikenhet. Det kommer bli ett bra ställe, jag ska bara landa i alla delar. Tidsnog kommer även jag få landa och pusta ut.

På lördag sätter jag mig i bilen och tittar på ett hus, som jag hoppas kunna hyra. Livet i Bergstena blev långt ifrån vad jag tänkte för ett år sedan. Det har varit underbart och vackert, men det har varit lika tufft och krävande. Det kommer bli skönt att få packa ihop mina saker och flytta till ett annat hus. Där jag kan bli kvar, länge.

Som sagt, livet har många överraskningar för oss och mitt senaste år har varit något av en upplevelse på så många plan. Idag vet jag mer om mig själv. Jag står inte stadigare, är inte glamorösare, men jag vet i alla fall mer om mig själv.

För tillfället har jag semester och njuter av att kunna ligga på soffan och titta på film hela dagarna. Ibland reser jag mig och tar en lugn promenad, men mestadels av tiden tillbringar jag framför min tv. Framför mig har jag mänga dagars ledighet, där det finn ett besök till Gränna inplanerat, även en tripp till gekås. Vad mer som händer märker vi. 

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om, för att ni inte ska göra om min misstag. Men jag kan inte. Mina ord får stanna hos mig, eller landa i ett kollegieblock någonstans. Där det inte är offentligt för någon. Där bara jag kan se det. För tro mig, jag har gjort galna grejer det senaste. Sådant som i slutänden sårar.

Jag ber er hålla tummarna för mig, så att jag snart får packa ner alla mina saker i kartonger igen och lasta de på ett släp. Jag vill att bi håller tummarna för att jag snart har hittat ett nytt hem.