I flera dagar har min hjärna försökt ta sig samman för att skriva ett inlägg om 2015. För att skriva ett inlägg om vad som har hänt, för att berätta om hur mycket jag vuxit som människa, hur mycket spännande jag varit med om, hur lycklig jag har varit och om alla underbara människor jag har fått träffa. Men jag kan inte.

 

Mitt 2015 har varit ett tufft år, ett tungt år och ett jävligt år. Det är det året då jag blev sjukskriven med utmattningssymptom och b12 brist, det är det året jag hämtade och lämnade tillbaka en fin häst, det är det året jag lät min bästa vän flytta tre-fyra gånger, det är det året jag avlivade Pip, det är det året jag oroade mig som en tok för att Greta var smal, det är det året som jag vände ut och in på mig själv för att lyckas göra henne frisk, men framför allt så är det de året då jag stod vid sidan av och såg Greta ta sitt sista andetag. 2015 är det året då jag fick säga farväl till min bästa vän och fatta beslutet att ta hennes liv. Jag kan inte tänka tillbaka på 2015 utan att minnas just det där. Att jag fick ta bort, avliva, döda min bästa vän.

 

2015 har varit ett fint år också, eller all min sorg och smärta har kantats av fina och underbara ögonblick. Jag har, under hela året, haft Andreas vid min sida och ärligt talat så hade jag inte klarat mig utan honom. Jag har träffat nya människor, jag har börjat planera vad jag vill med min framtid och jag har antagligen vuxit som människa.

 

Jag har svårt att se tillbaka på 2015 och glädjas åt det året som gått, för det är ett djävulskt år. Så snälla 2016, bli bättre.