Nio av tio dagar så älskar jag att vara sambo, sedan finns det dagar som idag.

 

Jag är en person som vill ha saker på mitt sätt, göra som jag alltid gjort och som behöver tid för att ställa in mig på förändringar. Jag kan bli totaltmegasuperkaos av små förändringar, förändringar som för andra är minimala. Det är just detta som gör att jag, dagar som idag, ogillar att vara sambo.

När förändringar görs i mitt hem, eller ja vårat hem. Förändringar som jag inte varit inställd på och som det inte ens har knystats om, då blir mitt inre kaos, panik och ångest. Det tar all min energi och all fokus ligger på just det där förflyttade objektet. Jag blir otrevlig, lättirriterad och aspissig att bo med.

Att vara sambo är att ge och ta, jag vet det, men jag har så svårt för den där givande delen. Det har jag alltid haft och det blir så tydligt för mig desto längre jag bor med någon som inte alltid känt mig. Mina svagheter, mina egenheter, de blir för mig så tydliga i den här tvåsamheten och det är många sidor som jag inte gillar. Eftersom att jag ogillar förändring så skarpt, så hatar jag även att förändra mig själv. Detta resulterar i att jag ser de saker hos mig som jag skulle vilja förändra, men jag undviker förändringen och istället blir jag grinig gentemot min sambo. Det finns ingen logik i det, förutom i min hjärna. För det är lättare att vara grinig än att förändra, även om mitt dåliga samvete ständigt är närvarande.

Personligare än vanligt, men just nu rusar tankar och känslor i kroppen och någonstans måste de ut och då blir det genom fingertopparna.