Igårkväll kraschade jag på golvet här hemma. Jag hamnade på golvet, med tårarna forsande ner för kinderna, bestämde mig för att lämna hela hästvärlden bakom mig. Lämna tillbaka foderponnyn, låna ut på Greta på foder och bara flytta dit inga hästar finns. För jag orkar inte skitsnacket.

 

Mamma lät mina tårar rinna, med henne i andra änden av telefonen. Hon stöttade, lyssnade och lät mig vara mitt uppe i sorgen och maktläsheten. Min fina kille sa kort och gott att jag inte kan vara utan hästarna och att det här är sånt som händer, att det blir bättre, att jag vet min häst och tog sedan med mig till hans kompisar, där han skulle hänga på kvällen. Yes, jag har hittat den vackraste av själar och jag är så glad att även han vill dela sitt liv med mig, och inte bara jag med honom.

 

Idag vaknade jag, lite mer utvilad, men fortfarande spänd i hela kroppen och känner att jag vill undvika allt som har med den där människan att göra, hon som sårade så djupt. Men, tidsnog kommer jag stå stark i min hästvärld igen, tidsnog.