Jag har tappat bort mig dsjälv och hittar mig ingenstans. Jag är inte jag längre. Jag är en grå, dassig kopia av mig själv. Jag är färglös, platt och solkig. Jag sviker mig själv, jag sviker andra, jag misslyckas gång på gång. Det här är inte jag. Jag vill inte känna såhär. Jag vet att jag inte misslyckas, men det är så det känns. Enda sedan Greta försvann är det så det känns

 

Kroppen är konstant trött, ömmande, värkande och jag skräms av det här. Att aldrig orka, aldrig vilja, alltid se det negativa. Jag vet hur jag kan förändra, men jag gör inget åt det. Jag orkar inte. Jag tycker mig misslyckas igen.

 

Det här är inte jag. Jag vet att jag räcker till, i grund och botten vet jag att jag är bra, men just nu vet jag det ändå inte. Just nu tycket jag bara att jag är värdelös och dålig. Att Pyzen förtjänar en bättre matte, Andreas en bättre sambo, min kropp en bättre människa. Just nu, eller i snart två månader, har jag känt så här. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig till vettet.

 

Jag saknar meing med mina dagar. Jag ser ingen vettig anledning att ta mig samman och gå upp ur sängen. Eller jo, men jag saknar att ha något vettigt att göra på dagarna. Jag saknar en mening med mitt liv. Jag orkar inte det här.