Just nu läser jag en bok som heter "världens viktigaste kyss". Den får mig att minnas, att se bilder, att känna känslan, att sakna.

 

I min kropp spelas känslan åter igen upp. Känslan av att hänga över han stol, orden "din lukt gör att jag inte kan koncetrera mig", smaken av varm choklad, ljudet av pengar, hej snygging, känslan av hans läppar mot mina. Den där natten för över ett år sedan, då jag för första gången kysst honom, eller han kyste mig, vi kysste varandra. Den där pirrigheten i kroppen. Hur jag skickade ett godnatt till honom och spänt väntade på svar. Att jag blev hans älskling på en gång, som den självklaraste sak i världen.

 

Allt det där nya, spännande, pirriga, nervösa och kaosiga spelas upp. Får mig att tappa andan, sakna och sakna, sakna, sakna. För ett år sedan var hans famn min trygghet. Så mycket har hänt sedan dess.