Jag sitter i mina nya lägenhet och för första gången på länge skriver jag ett inlägg, på ett tangentbord och ser bokstäverna på en skärm framför mig. Med andra ord, jag har åter igen fått internet och kan förhoppningsvis skaka lite liv i bloggen :)

Det är mycket nytt just nu och jag är så, så trött. Jag och Greta har mycket att landa i och en helt ny värld att förstå oss på. Mer stallvistelse, mindre hagvistelse och att gå ensam i hagen. Det är inte det optimala och egentligen inte så jag önskat det, men vissa stunder i livet får man ta det onda med det goda och mina hjärna går på högvarv för att göra livet så bra som möjligt för min älskade tjej. För i första hand är det för henne jag vill finna en bra lösning.

 

Mina tre underbara följeslagare, Pyzen, Pip och Poppan verkar landa bra. Poppan blir modigare och tryggare och grabbarna har varit säkra från första stund. Visst saknar grabbarna att springa ute osm de själva vill, men det får vi lösa genom utegång i sele och även lägenheten ska kattanpassas med massa krypin, klättermöjligheter och liknanade. De ska få ett bra liv, min älskade liv.

 

Jag då. Jag är orolig i själen. Jag är stundtals kris och panik. Jag lfackar runt, söker ständigt efter någon form av trygghet och tårarna finns ofta nära. Jag är upp och ner. Det gör mig ont att inte ha det optimala till Greta och katterna, det tär på mitt psyke så väldigt mycket. Kanske kommer jag alnda i det, kanske inte. Det får ta sin tid. Jag vet trots allt att jag kommer överleva allt.