Jag och Greta gör på vårt eget vis, vi snubblar på vägen, vi fnissar, vi missförstår, vi lär oss, vi tappar tålamodet, vi älskar, vi hatar, vi blir frustrerade, vi hittar nya vägar, vi lär oss. Ja, vi lär oss. Jag lär min om Greta, Greta lär sig om mig. Vi gör på vårt eget sätt, även om det inte är alla som förstår vårt sätt. Men vad spelar det för roll om de inte förstår, så länge jag och min älskade förstår?

 

Jag blev förfrågad idag om jag inte skulle sätta igång henne. Saken är den, vi är redan igång. Nej, inte inom det där klassiskt engelska, dressyriga, sitta på hästryggen, men vi är igång med livet. Vi lever och älskar. Vi leker och lär. Vi är oss själva och gör vårt bästa för att ha roligt när vi är tillsammans.

 

Jag vet inte om frågan var i all välmening, men jag tycker inte om att få den. Det är svårt att förklara för andra varför jag inte sitter på Gretas rygg. De som inte vet hur vardagen såg ut, när jag faktiskt red, har svårt att förstå varför vi la allt det där på hyllan. Jag kan själv inte förklara, mer än att det inte fungerade och att hon inte ville mer.

 

Jag orkar inte förklara. Vill bara att folk ska acceptera. Inte lägga någon värdering i min hästhållning. Jag låter andra gör vad de vill. Låt mig leva fritt. Tack.