Mina katter bor hos mamma och det något av det skönaste på länge. Jag kan låtsas som att de inte är mitt ansvar, mina utgifter, som att de inte är mina. Jag drar en lättandes suck, för det är ett dåligt samvete mindre. Jag saknar dem, men tycker det är lika skönt att inte ha dem hemma. Jag orkar inte ta hand om så många, så ofta. Jag önskar någon kunde komma hit och ta hand om mig. 

Jag var på kurs förra veckan, satt med pennan i handen och antecknade. Jag antecknade med öppet hjärta och kärlek för det jag gjorde. Dels för det jag fick lära mig, men ännu mer för att jag fick lära mig. Att jag fick sitta i "skolbänken" igen och bildas. Jag älskar det och jag saknar det. Från djupet av mitt hjärta saknar jag att trycka in massa kunskap i huvudet.

Jag vet vad jag vill, men jag vet inte om jag orkar med alla beslut som behöver fattas för att ta mig dit.