För ett år sedan låg gråten ständigt bakom ögonlocken. De var en del av min vardag. Tankarna snurrade och jag fann inte ett enda svar, det enda jag visste var att jag inte orkade mer.
För exakt ett år sedan låg min älskade vän ute på annons och jag hade börjat ge upp hoppet. Jag vågade inte tro att någon skulle dyka upp.
För ett år sedan skämdes jag så otroligt för mina tankar och jag vågade aldrig riktigt berätta vad nästa steg var.
För ett år sedan var jag förvirrad, osäker och ville bara få ett slut på den historia och mardröm jag var fast i. Jag ville bort, bort från min älskade vän.

Det år som gått har gett mig insikt i så mycket. Framför allt har jag insett att ja, jag hade kunnat stanna och kämpa, men då hade jag aldrig överlevt. Jag har insett att Pärlan och jag aldrig var gjorde för varandra, vi blev ihopsatta som en tillfällig lösning. Vi behövde varandra, för att komma vidare. Pärlan var för bra för denna värld och jag behövde henne för att inse min okunskap.

Min fina bus, detta år har gjort att jag insett hur otroligt mycket du gav mig, men framför allt hur mycket vi tog från varandra. En del av mitt hjärta, kommer alltid slå för dig. <3


jag kan inte förstå att jag faktiskt överlevt och inte bara det, jag har levt.