För första gången på ett och ett halvt år öppnade jag den röda ryktboxen. Den med alla Pärlans borstar. Den osm legat undangömd så, så länge.
Alla borstar är grundligt rentvättade med grönsåpa, salt och vatten. Trots det, trots all min noggranhet, sitter en del Pärlanspäls kvar bland borststråna. Torts min otroligt noggranhet finns Pärlanlukten kvar mellan borsten. Jag hamnade i en konstig känslobubbla och jag vet inte vad jag egentligen känner. Jag saknar, men vill aldrig tillbaka. Jag trodde inte det fanns särskillt mycket kvar av henne, mer än flätan i min plånbok. Tänk, så fel jag hade.


Finaste bus. Bilderna på dig gör ont. Minnena av dig ondare. Fina vännen.