Världens allra, allra bästa flicka!
Jag tänkte låta er veta, veta allt om Pärlan. Hennes låt började precis spelas också, fuck. Samtidigt som jag sitter med hennes täcke runt mig. Tårarna är nära vill jag lova er!
Jag ställdes inför olika alternativ. Sanningen är den att jag och Pärlan aldrig funkade ihop till 110%, ni fick bara se den del jag valde att visa. Ni fick inte höra om alla mina utbrott, all kunskap som saknats. Alla tårar som runnit och allt annat som gjorde att jag inte orkade mer.
Jag valde att göra mig av med Pärlan, att sälja henne. Samtidigt hade jag lovat henne, precis när jag fick henne, att jag skulle följa henne till slutet. När jag väl bestämt mig för att sälja, hoppades jag att det inte skulle dyka upp någon person som var rätt, jag var rädd att någon skulle rida henne bättre en mig. Med tiden ändrades det och desto längre det gick, desto mer hoppades jag att rätt person skulle dyka upp. Så mitt hjärta kunde få fortsätta leva, leva ett värdigt liv!
Det var folk som hörde av sig, vissa som jag kände på en gång att det inte skulle funka. Det kom ut folk och provred, men ingen som funkade. Jag och Pärlan var fast. Jag hade varken tid, pengar, vilja eller ork att kämpa längre. Jag hade gett oss 1 år och 8 månader, orken fanns inte mer.
Många tårar har fälts, mycket diskuterande, funderande och argumenterande. Den 14 juni orkade jag inte fundera mer, utan pratade med Sussie. Jag kom själv inte fram till något vettigt, vad skulle vara bäst för Pärlan? Det stod mellan att låta henne gå på bete över sommaren och hoppas hitta den rätta, avliva henne om den rätta inte dykt upp till hösten, eller avliva nu.
Det som vägde tyngst var Pärlan och hennes välbefinnande, som det alltid har varit. Pärlan trivdes inte med att bara gå i hagen, hon trivdes inte med flugorna på dagarna och klarade definitivt inte av knotten och myggen på kvällarna. Pärlan skulle inte vara lycklig av att gå på bete en hel sommar.
Jag stog med två alternativ, antingen sälja Pärlan till någon som inte hade kunskapen, någon som mig. Jag ville inte, Sussie ville inte och Pärlan skulle inte vilja att hon skulle få genom gå allt en gång till. Att hon skulle hamna hos någon som tröttnade, när det inte funkade. Att hon skulle hamna hos någon som skulle sluta bry sig och avlivas som ett vrak. Eller, avliva henne nu, när hon fortfarande var i fin form, hade fått ett bra liv de senaste åren och var lycklig.
Vad skulle ni välja?
Jag begär inte att någon av er ska förstå, för jag hade inte förstått det här beslutet för ett år sedan. Men, när man väl står mitt uppe i det så tvingas man se allt med andra ögon. Jag ångrar inte att jag valde att avliva Pärlan, jag ångrar att jag inte insåg mina brister tidigare. Jag ångrar inga val med Pärlan, jag ångrar att jag lät det rasa så långt innan jag bad om hjälp. Det hade redan gått för långt, för att vi skulle orka bygga upp allt från början.
Min finaste flicka, jag kommer alltid älska dig och leva för dig. Din styrka flyter i mina ådror.
nu gråter jag :( Förstår att det inte var lätt och jag förstå faktiskt varför du avlivade henne. Jag har ställt den frågan till mig, vad jag skulle göra och jag tror faktiskt att jag faktiskt skulle avliva ambra/håjt.
Ambra har haft det tufft i sitt liv, blivit misshandlad och jag vill verkligen inte att hon ska bli det igen och håjt skadar sig så fort han inte trivs på ett ställe.
Men du har gjort ett kanon jobb med Pärlan även om ni inte passade till 110% och det hoppas jag att du vet :)
Ta hand om dig:)
Tårarna bara rinner! Du gjorde helt rätt! Ingen kan säga något annat. Du gjorde det som jag gjorde för ett par månader sen. Tog bort en häst av äkta kärlek. Att låta henne komma till någon "bara för att" du och hon inte passade helt 100 är inte snällt mot verken dig eller henne. Det är din häst. Du gör vad som känns bäst! Och du gjorde rätt.
Jag tänker på dig, gumman. Vet presic hur du känner dig. Lova att du säger till om det är något? Finns alltid här.
Puss och kram<3
Tvivla aldrig på att du tog rätt beslut. Även om det är jobbigt nu kommer du senare i livet kunna tänka tillbaka på henne och tänka att du gjorde rätt, för hennes skull.
Jag hade för ett par år sedan en gammal travare som blivit väldigt illa behandlad tidigare i sitt liv, och egentligen skulle ha fått somna in flera flera år innan jag fick henne, men pga av att en tidigare ägare inte tog sitt beslut och sitt ansvar fick hon lida (hon hade kroniska kotledsinflammationer i båda fram) mycket längre än vad som egentligen behövts...din häst hade som sagt turen att få leva och må bra tillsammans med dig, att få vara frisk hela sitt liv och det kan jag nästan lova dig att hon var tacksam för.
Jag vet precis hur jobbigt det är att behöva ta beslutet att låta sin bästa vän somna in, men ibland är det det bästa och enda rätta man kan göra för sin hästs bästa.
Väldigt långt blev det här, men jag hoppas du förstår att det finns människor som jag (som inte alls känner dig) som är tvungna att ta samma beslut.
