Jag saknar att ha egen häst. Nej, jag saknar inte Pärlan, utan jag saknar en egen häst.

Jag insåg inte vilken lyx jag hade med Pärlan, fören det försvann. Jag kommer inte inse vilken lyx jag har hos Sussie, fören det försvinner. Hur som helst, jag saknar att ha egen häst.

När man har egen häst, kan du göra vad du vill, när du vill. Så länge inte hästen tar skada av det. Du kan välja att rida ut mitt i natten, du kan dra en galen galopp på en väg, du kan bada, simma, busa och leva livet. Du kan hoppa när du känner för det, eller ta en ridtur varje dag om du så vill.

Fördelen som jag har uppe hos Sussie är att jag har en tränare att idskutera med när jag vill. En person som känner hästen jag sitter på. Jag ride välskolade hästar och jag lär mig så galet mycket! Nackdelen är att jag förlorar allt det där med att vara hästägare. Jag förlorar känslan av frihet. Den känslan som slog emot mig när jag satt på Morinas rygg i måndags.

Jag skulle inte vilja byta bort livet hos Sussie, jag skulle bara vilja göra ett tillägg. En till häst att rida, som jag kan busa runt på, lära mig på och leva livet med. En egen häst/medryttarhäst att vara fri med.

Jag och mamma har slösat massa pengar idag, på garn! Mamma ska sticka en tröja och en krage/halsduk till mig. Supermysigt!

Vi fick fixat det vi skulle på banken, så nu kan jag äntligen börja betala räkningar via internet. Haha, vad vuxet det låter! Men, gissa om det känns skönt? Jag kan även flytta pengar till andra konton.

Pyzen och Pip är fortfarande inte kompisar. Jag börjar undra hur bra det här är egentligen. Pyzen är inte sig själv. Förut hittade jag honom när han låg och tryckte under sängen. Alla som känner honom vet att det är suuuper olikt honom.


Den som tittar noga kan se två katter. Pyzen i förgrunden och Pip i bakgrunden.

Jag tittade in på travsport.se precis, för första gången på en evighet. Just för att jag var tvungen att få se, tvungen att få veta att jag inte lever i en dröm. En mardröm.

Det är på riktigt, på riktigt riktigt. Det är sjukt.

jag slogs av en käftsmäll, en månad. det är sjukt. min älskade flicka. lev det liv du förtjänar och busa som en galning. jag älskar dig, alltid.

du ska veta att jag saknar dig
det finns känslor som aldrig tar slut
du ska veta att jag inte glömt
det finns bilder som aldrig suddas ut
jag har vaknat mitt i natten av tystnaden
och önskat att sov här med mig
en del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig

Jag saknar dig ibland.

Vet ni att jag har lyckats överleva i två veckor och två dagar utan Pärlan nu? Det är galet. Det känns som att det var flera, flera år sedan jag och Pärlan gjorde vår sista resa till Skara. Samtidigt som det hade kunnat vara igår. Jag vet inte vad jag känner egentligen, jag lever nog mest i förnekelse fortfarande. Att jag bara kan åka till Bergstena och hon kommer stå där i hagen, även om jag vet att det inte går. Det är förvirrande och jag saknar henne.

Min finaste, mest korkade. puckade, jobbigaste och mest älskade Pärla. Din styrka flyter i mina ådror, får mig att kämpa. Trots det önskar jag att du fanns här, fortsatte jävlas med mig, som bara du kan göra. Jag vill inte ha dig tillbaka, samtidigt som jag skulle göra allt för att få ha dig vid min sida igen. Min älskade, älskade, älskade Busa. Det finns inga ord för att förklara det jag känner. Hur jag ångrar mig, vilken lättnad allting är. Hur fel, men rätt mitt beslut känns. Bästa, bästa flickan. kom hem.
Nej, för du är redan hemma, där du hör hemma. Du är den vackraste ängeln jag kunde få möta.

Musiken är bytt, så nu hoppas jag den funkar. Världens finaste Busa, jag saknar dig. Dina tokigheter, ditt mullrande gnägg och dina gäspningar. Allt som gjorde dig till dig. Finaste Bus. <3

Jag tänkte låta er veta, veta allt om Pärlan. Hennes låt började precis spelas också, fuck. Samtidigt som jag sitter med hennes täcke runt mig. Tårarna är nära vill jag lova er!

Jag ställdes inför olika alternativ. Sanningen är den att jag och Pärlan aldrig funkade ihop till 110%, ni fick bara se den del jag valde att visa. Ni fick inte höra om alla mina utbrott, all kunskap som saknats. Alla tårar som runnit och allt annat som gjorde att jag inte orkade mer.

Jag valde att göra mig av med Pärlan, att sälja henne. Samtidigt hade jag lovat henne, precis när jag fick henne, att jag skulle följa henne till slutet. När jag väl bestämt mig för att sälja, hoppades jag att det inte skulle dyka upp någon person som var rätt, jag var rädd att någon skulle rida henne bättre en mig. Med tiden ändrades det och desto längre det gick, desto mer hoppades jag att rätt person skulle dyka upp. Så mitt hjärta kunde få fortsätta leva, leva ett värdigt liv!

Det var folk som hörde av sig, vissa som jag kände på en gång att det inte skulle funka. Det kom ut folk och provred, men ingen som funkade. Jag och Pärlan var fast. Jag hade varken tid, pengar, vilja eller ork att kämpa längre. Jag hade gett oss 1 år och 8 månader, orken fanns inte mer.

Många tårar har fälts, mycket diskuterande, funderande och argumenterande. Den 14 juni orkade jag inte fundera mer, utan pratade med Sussie. Jag kom själv inte fram till något vettigt, vad skulle vara bäst för Pärlan? Det stod mellan att låta henne gå på bete över sommaren och hoppas hitta den rätta, avliva henne om den rätta inte dykt upp till hösten, eller avliva nu.

Det som vägde tyngst var Pärlan och hennes välbefinnande, som det alltid har varit. Pärlan trivdes inte med att bara gå i hagen, hon trivdes inte med flugorna på dagarna och klarade definitivt inte av knotten och myggen på kvällarna. Pärlan skulle inte vara lycklig av att gå på bete en hel sommar.

Jag stog med två alternativ, antingen sälja Pärlan till någon som inte hade kunskapen, någon som mig. Jag ville inte, Sussie ville inte och Pärlan skulle inte vilja att hon skulle få genom gå allt en gång till. Att hon skulle hamna hos någon som tröttnade, när det inte funkade. Att hon skulle hamna hos någon som skulle sluta bry sig och avlivas som ett vrak. Eller, avliva henne nu, när hon fortfarande var i fin form, hade fått ett bra liv de senaste åren och var lycklig.
Vad skulle ni välja?


Jag begär inte att någon av er ska förstå, för jag hade inte förstått det här beslutet för ett år sedan. Men, när man väl står mitt uppe i det så tvingas man se allt med andra ögon. Jag ångrar inte att jag valde att avliva Pärlan, jag ångrar att jag inte insåg mina brister tidigare. Jag ångrar inga val med Pärlan, jag ångrar att jag lät det rasa så långt innan jag bad om hjälp. Det hade redan gått för långt, för att vi skulle orka bygga upp allt från början.

Min finaste flicka, jag kommer alltid älska dig och leva för dig. Din styrka flyter i mina ådror.

Jag öppnar "Nytt inlägg" gång på gång, men finner inga ord. Jag hade tänkt skriva ner Pärlans historia, eller varfrö hon blev avlivad. För min egen skull. För att kunna läsa i framtiden, för att minnas.

Men jag finner inte orden att använda mig av. Jag vet att det kommer bli reaktioner på mitt beslut, att folk inte kommer förstå. För det är inte alla som gör det, även om jag önskar. I alla fall respekterar, men inte ens det.

Någon dag, jag vet inte när, idag, imorgon, till helgen eller om ett halvår. Jag vet verkligen inte, men en dag ska jag sätta mig och skriva ner Pärlans slut.


Jag saknar dig, mitt hjärta.

rip
Eva "Pärlan" Sjöhus.
1993 18/6 - 2010 22/6.
Världens finaste, alltid.

Jag och Pärlan gav oss ut på en ganska lång tur idag.

I början var jag någon heeeeelt annanstans och det gick väl lite halvt sådär bra. Jag hade bestämt att vi skulle klättra, då skulle jag slippa anastränga mig så värst mycket. Så, iväg till klätterbacken, men Pärlan ville inte. Det blev fyra gånger upp och ner, sen gav vi oss iväg där ifrån. Då bestämde jag mig att trycka undan allt annat och fokusera totalt på mig och Pärlan, att verkligen rida!

Gissa om det gav skillnad. Vi hade hur roligt som helst, skrittade, travade och galopperade. Inte pas en enda gång och Pärlan skötte sig sååååå otroligt bra! Vi slutade allting med att ta oss till en äng och galoppera maaaaaassor. Pärlan blev genomsvettig, suppertrött men ååh vad hon var fin. Jag tänkte verkligen på allt som Sussie sagt till mig på träningar och ja, det var svårt, men vi lyckades faktiskt!

Det finns så mycket jag vill berätta, men ingen kommer orka läsa. Pärlan var i alla fall superfin idag och gick att trava för båda sittbenen, skritta av på lång tygel, jobbade kanon i skritten även i traven vissa gånger!!!! Det är en lycklig matte som sitter här kan jag lova.



Jag älskar dig, kommer alltid älska dig. Min bästa. -v-