Jag är så, så glad! I hagen hos Marita går två fina hästar som jag ensam ansvarar om. Där går Greta, som jag älskar av hela mitt hjärta, men som jag inte riktigt förstår mig på. Jag vet inte hur jag ska nå fram till henne och motivera henne. Hon är en svår nöt att knäcka, svår att nå fram till. Kanske handlar det om att jag vill så mycket med henne, så hon inte vågar skina. Eller så handlar det om något annat. Det enda jag vet är att hon är min och att jag kommer göra allt för att få dela resten av hennes liv med henne.

 

Där går också Janne, den lille sparven som väntar på att bli en svan. Den hästen som ständigt möter mig med spetsade öron och som börjar lita på att jag aldrig kommer göra honom något ont. Han är så mycket lättare att jobba med. Han är känslig, ung och oförstörd. Han lär mig att börja tänka i cirklar och komma på nya sätt att lösa hans problem, för det går inte att tvinga Janne till något. Vill han inte, då får man komma på något annat sätt.

 

Vad dessa två individer har gemensamt är att de båda får mig att växa. Genom Jannes sätt att vara lär jag mig hantera Greta. Genom Greta lär jag mig hantera livet. Jag är så tacksam över att jag får dela min tid med dessa läromästare och längtar till den dagen allt faller på plats.

 

Mina fina, ädla, vänner. Jag lovar er att så länge jag får vara en del av erat liv, ska inget ont få hända. <3