Lyssna samtidigt som ni läser. Min och Incas låt, nu och för alltid.

 

För exakt fyra år sedan skrev jag på ett ägarbytespapper, från travsport. I köket satt Bo och ett kvitto var skrivet. Jag hade blivit hästägare, till den vackraste hästen på jorden. För exakt fyra år sedan var jag så lycklig, att världen skimrade i rosa och jag svävade på moln.

 

Jag minns när mamma berättade. Jag satt i soffan och mamma sa att Bo var påväg och att Inca skulle skrivas över på mig. Jag blev så glad, att jag skrattade, grät, vred mig och ramlade ur soffan. Min högsta önskan gick i uppfyllelse.

 

För exakt fyra år sedan blev jag ägare till Inca, men det var också för exakt fyra år sedan som det skulle bli börjat på slutet och ett helvete var påväg.

 

Jag hittade Inca på en annons på blocket i slutet av april. Den 26 april provred jag och snabbt blev jag medryttare på denna fantastiska tjej. Det var bestämt från början att jag skulle ta henne på foder och 26 juni hämtades Inca hem. Jag älskade den här hästen så otroligt mycket, vilket jag fortfarande gör och kämpade som en tok med henne. Vi fick en del motgångar, men lyckades klura ut lösningar på det mesta. Jag var lycklig som fodervärd, men saken var den att på STC stod uppfödaren fortfarande som ägare och vi hade inte fått se något ägarbyte, alltså var vi inte helt hundra på vem som verkligen ägde hästen som gick i en hage fem minuter hemifrån.

 

Efter lite sökande och trixande fick alltså mamma och pappa tag på uppfödaren, Bo. Han berättade att jodå, han ägde fortfarande hästen och ville vi kunde han komma samma kväll och skriva över Inca på mig. Sagt och gjort, jag blev en lycklig hästägare. Någon dag efter att ägarbytet var genomfört och registrerat hos STC slängde jag iväg ett mail till tjejen vi hämtat Inca hos, låt oss kalla henne K, och här bröt helvetet lös.

 

Den 16 september stod vi och lastade in höleveransen för vintern. Inca var precis veterinärbesiktad, så vi skulle kunna försäkra henne. Mamma hade vinkat iväg veterinären, jag hade kommit upp på loftet och då hör jag hur det börjar gapas och skrikas nere i stallet. Jag minns inga exakta ord, men jag vet att det pratades om Inca, att vi hade stulit henne och att hon skulle hem nu, på en gång. Med sig hade de ett ägarbevis på att K ägde Inca, ett ägarbevis som Bo hade skrivit på långt tidigare.

 

Där rasade min värld samman, jag lyckades på något sätt ta mig bort från logen, upp till hästhagen och där tror jag att mina tårar började rinna. Jag minns inte, jag vet bara att det var mörkt, jag var rädd och ledsen och hela min värld föll samman på tre sekunder.

 

Det var en natt som måste ha känts som en evighet för alla inblandade. K och hennes kompisar som kommit för att hämta Inca vägrade lämna gården. Pappa kom, Bo kom och till slut kopplades polisen in. Polisen beslutade att Inca inte fick flyttas den natten och det bestämdes också att alla inblandade parter skulle träffas två dagar senare för att diskutera igenom vad som skulle göras.

Den 17 september vågade jag inte åka till skolan, varken vi eller stallägaren vågade lämna gården tom av rädsla för att Inca skulle hämtas under dagen. Stallägarna var tvugna att jobba, så jag och mamma tillbringade hela den dagen i stallet. Jag pendlade mellan soffan och hagen, livrädd att Inca skulle vara borta.

 

Nästa dag kom, så även ett beslut. Inca lastades på en transport. Jag lämnade gråtandes över ett grimskaft, virade in mig i täcket som fortfarande var varmt efter att ha legat på Incas rygg en minut tidigare och stängde ute allt. Jag gömde mig under ett täcke hemma, fortfarande inlindad i Incas täcke. Min fina, fantastiska tjej var borta, för att aldrig återvända.

 

Vi är många parter som gjorde fel, så mycket som kunnats göra annorlunda så detta aldrig hade behövt hända. Än idag saknar jag denna fantastiska häst, som höll mig kvar på jorden och gjorde mig till världens lyckligaste tjej. Min fina Inca Gold  med ett hjärta av renaste guld.

 

Loved you ones.

Love you still.

Always have.

Always will.