Jag är så barnsligt stolt över "mina" två hästar! Janne har idag stått uppbunden i stallgången, för andra gången i hela sittl iv. För två veckor sedan hade han aldrig varit uppbunden och i dag gjorde han det som den självklaraste sak i världen! Visst strävar jag efter att han ska bli mer avslappnad när han står där, men han har inte fått ett enda psykbryt och han accepterar. Han har också varit en vända utanför stallet, i mörkret. Vi gör framsteg, jag och min stora bebis!

 

Greta och jag gav oss ut en kort, kort runda. Vi gick upp till timmerhögen och jag åkte på hennes rygg på vägen tillbaka till stallet. Snacka om livskvalitée! Hon stod stilla när jag satt upp, böjde, självmant, in huvudet när jag var uppe samt vid alla halter. Ååh, min fina fröken! Jag längtar tills den dagen vi kan börja rida på riktigt. Hon är så fantastisk!

Något jag la märke till är att Greta blir måttligt avundsjuk när jag håller på med Janne i stallet, lilla loppan. Hon hängde ut med huvudet genom boxdörren och såg allmänt missnöjd ut. Lyckligare blev hon när jag började rensa i boxen bredvid henne och hon kunde följa mig med blicken heeeela tiden. Min älskade fröken fux, jag är inte hel utan henne.