Det jag kommer att berätta nu kommer säkert få några av er att rynka på näsan och undra vad jag drack till frukost. Men jag vet, från djupet av mitt hjärta, att varje ord är sant.

 

Aladdin finns kvar. Han vandrar bredvid mig, ständigt och jämnt. Han finns här, han stöttar mig och han bär mig om jag är påväg att falla. Han har inte lämnat mig, inte på riktigt. Hur vet jag? Jag har träffat honom.

Jag har vid ett flertal tillfällen känt hur han går vid min sida. Jag har sett hans mandelöron och jag har känt hans mule i min rygg. Han har stöttat min rygg, när jag varit för trött för att orka själv. Jag har känt och jag har sett. Med mina egna ögon har jag sett honom, med mina egna händer har jag känt honom. Detta gör att jag är säker. Min själsfrände finns fortfarande kvar.

Han finns här, för att skydda mig. När mitt liv krisar, då bär han mig, precis som han alltid har gjort. Han är min själsfrände, min skyddsängel och min bästa, bästa vän.

Jag har inte gråtit över att Aladdin avlivades, för jag visste att han inte skulle lämna mig. Jag vet, med säkerhet, att den dag jag dör, då väntar han på andra sidan. Då kommer jag sitta på hans rygg igen och vi kommer vara. På samma sätt som vi alltid varit. Jag vet, att jag aldrig är ensam, därför skräms jag inte av döden.