Livet är lätt när jag är i stallet. När jag med egna ögon kan se att Greta fortfarande lever, fortfarande står på benen. Värre är det när jag kommer hem, när jag kör bil, när jag jobbar, när jag inte är hos min fux.

På nätterna drömmer jag om fång, om Greta, om sätt att underlätta hennes liv, om lösningar på alla problem. Sedan vaknar jag och inser att inget är förändrat.

Idag stod hon på stallgången, alltså betonggolv, i ungefär fyra minuter. När vi skulle tillbaka till boxen gick hon in i hagen och stannade sedan. Där stod hon, med benen brett isär, som om att det krävdes all viljestyrka i världen för att hon skulle orka ta sig in till boxen. Inte för att hon ville vara kvar i hagen, utan för att det gjorde för ont att gå. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat att se henne sådan. Jag önskar jag kunde göra henne frisk. Mer än något önskar jag det.