En evighet senare.
Jag sitter på en stol i köket och ska snart resa mig för att byta om, sätta mig i bilen och styra mot Ornunga och Kyrkedal Gård. Styra bilen till den plats som Greta somnade in på. Där alla hennes saker finns. Där hon borde finnas.
Jag har inte varit där sedan i tisdags, sedan hennes kropp hämtades upp. Det är nästan en vecka. Det känns tungt att åka dit. Att mötas av allt som var hon. Att möta en hage, utan henne. Räkna in hästarna, men ingen Greta. Öppna stalldörren och se alla hennes saker. Jag saknar henne.
Kommentarer
Trackback
